På djupet med Malin Öhman

03.03.2018 kl. 23:23

bilder - Malin Öhman

 

24-åriga Malin Öhman driver bloggen Färgklickar på Ratata sedan år 2010. Hon bor sedan sex år tillbaka i Helsingfors var hon studerar nordisk litteratur och nordiska språk. När hon inte jobbar som layoutjournalist sitter hon oftast hemma och skriver, läser eller lagar mat. Eller, om hon ska vara helt ärlig, kanske hon också ser om en tv-serie för sjunde gången.

 

Hej Malin! Berätta historien bakom ditt bloggnamn Färgklickar.

Jag har egentligen bloggat på olika ställen sedan 2008 (hjälp) och hade då det väldigt 2008-iga bloggnamnet ”Life in suburbia”. Cute. När jag flyttade till Ratata 2010 böt jag så småningom namn till ”Färgklickar” för att jag ville ha ett svenskt namn och något som speglade min tanke med min blogg – att det skulle vara en plats där jag skrev om höjdpunkterna i vardagen, om färgklickarna bland allt det gråa. Jag tycker fortfarande att det är ett ganska mysigt namn.

 

Du är ju med i århundradets bokklubb som även har en blogg på Ratata. Hur började ditt läsande?

Jag har egentligen inte varit en så flitig läsare som ung. Jag var mycket mer dragen till film och jag hade svårt att koncentrera mig på text. Det var nog först i gymnasiet som min modersmålslärare fick mig att börja älska litteratur och se vilka möjligheter litteraturen har och hur stort inflytande en välformulerad text kan ha. Älskar känslan när man läser något som känns utvecklande och som provocerar ens tankegångar. Nu läser jag hela tiden, gärna fler böcker på samma gång.

 

 

Berätta lite mer om samarbetet mellan Schildts & söderströms som du nämnt i din blogg. Du har stått för klippningen av något ni kallar Möte med Märta Tikkanen, vad handlar det om? Vi är nyfikna!

Det var i höstas som vår bokklubb blev tillfrågade att göra en videointervju med Märta Tikkanen för att dokumentera hennes berättelser och prata om sånt vi har gemensamt — litteratur, feminism och skrivande. Vi har ju namngett vår bokklubb efter Märtas mästerverk Århundradets kärlekssaga så vi hakade självklart på direkt. Vi hängde med henne en hel eftermiddag i november medan solen gick ner och kastade solkatter på väggarna. I januari tog jag över det råklippta materialet och nu ska vi ha releasefest den 6 mars där vi förhandsvisar den längsta av filmklippen. Vi har gjort ett helt gäng kortare klipp också som kommer att dyka upp på olika sociala medier efter releasen. Vi hoppas att många kommer på festen och skålar med oss och firar feminism och litteratur tillsammans! 

 

Tillbaka till dig personligen - hur har ditt år 2018 börjat?

Det har varit en ganska skakig början. Jag led av den numera klassiska ungdomsångesten, alltså ”vad ska jag göra med mitt liv” och kände mig lite vilsen på alla plan i livet. Så måste det ju vara ibland också och jag tänker att det egentligen är väldigt positivt att ha sådana perioder för man får en chans att reflektera över sitt liv och eliminera sånt som inte känns bra och jobba på sånt man kan jobba på. Och också att släppa sånt man inte kan klamra sig fast vid längre.

 

 

Ifall vi får fråga - i din blogg nämner du något om en paus i din relation. Att nämna pågående faser i relationer är ett ämne som känns rätt tabubelagt i bloggvärlden. Hur kommer det sig tror du? Hur känns det att gå igenom en sådan sak och nämna det på bloggen? Kommer du skriva mer om det? Kan skrivandet fungera som terapi?

Man får alltid fråga! I alla fall av mig. Jag är en väldigt öppen person och får ibland höra att jag är lite väl öppen. Det tycker jag är ett väldigt tråkigt synsätt – jag tror att många skulle må bättre av att vara lite mer öppna med sina problem och inte hålla allt för sig själv. Men över till frågorna: Jag har varit tillsammans med min pojkvän i sju år och efter en lång tids velande hit och dit bestämde vi oss för att ta en paus från varandra. I praktiken handlar det om att vi ska flytta ifrån varandra och inte ses lika ofta och mer har vi inte egentligen bestämt. Vi vet inte ännu vart det kommer leda och det känns skrämmande och hemskt men också som helt rätt beslut. Det är ett i högsta grad gemensamt beslut och jag tror att det är anledningen till att jag ”vågar” blogga om det. För det handlar inte om att någon har varit otrogen eller att vi hatar varandra utan det är mycket mindre dramatiskt än så. Vi har vuxit ifrån varandra och älskar varandra fortfarande men just nu funkar det bara inte längre att bo tillsammans.

Jag tänkte helt ärligt inte så mycket kring om jag skulle skriva om det eller inte. Bloggen har blivit som en säker plats för mig at skriva ner vad jag tänker och känner och efter att ha varit ledsen i flera veckor och känt mig blockerad var det tydligt att jag måste skriva ärligt om vad som händer för att också kunna skriva om typ mat eller filmer jag sett. Jag visar alltid inläggen som handlar om Oliver för honom men han har aldrig haft något emot att jag skriver öppet om vår situation, det är ju ingen hemlighet, så varför dölja det?

Jag tror att det är lite tabu att skriva om relationer just för att den andra parten inte kan försvara sig – det man läser är ju bara den ena partens upplevelse och den behöver inte vara sann för båda i relationen, men den är i alla fall sann för den som skriver det och jag tror att det handlar mycket om hur man skriver också. Och varför man skriver. Om man skriver för att smutskasta eller trycka ner den andra är det ju inte okej. Men jag tror starkt på att man måste få äga sin upplevelse, inte bara när det kommer till bloggvärlden, utan också i annan litteratur. Det finns såklart bra och dåliga sätt att göra det på. Jag ska kanske inte bli nästa Knausgård och blotta alla i min närhet men när jag skriver utgår jag alltid från mitt eget liv och det jag varit med om. Jag kan inte skriva något annat än det jag vet. Det behöver ju inte betyda att alla andra håller med eller har upplevt situationer på samma sätt som mig – men det är min upplevelse. Och den måste jag få skriva. 

Hur det blir i fortsättningen är oklart, jag tror och hoppas att jag till slut inte känner ett behov av att skriva om vår relation så mycket. Att det kommer annat att fokusera på och skriva om. Och det beror ju till stor del på vad som händer i förhållandet också. Om det gör för ont för någon av oss att jag skriver om det så skriver jag såklart inte. Det är inte meningen att såra någon med mina texter. 

När jag går igenom något svårt får jag alltid mer inspiration att skriva. Det känns som att jag faktiskt har något av substans att skriva i stället för att bara berätta om min frukost. Jag har själv aldrig fastnat för en blogg där det bara är yta som gäller, det måste finnas både och för mig. Jag måste kunna relatera till personen bakom alla frukostbilder och fina inredningsbilder i eftermiddagssol för att bloggen ska ge mening. 

För mig fungerar skrivande utan tvekan terapeutiskt. Det har det alltid gjort. När jag bråkade med mamma när jag var liten skrev jag alltid ner allt jag kände i dagboken eller i ett brev till henne för att kunna uttrycka mig. Det har alltid varit naturligt för mig att använda skrivande som ett sätt att få utlopp för mina känslor. Så är det fortfarande. Genom att skriva får jag allt svart på vitt. Allt fult, allt svårt och allt jag inte vill känna blir mindre stort och jobbigt när det står på ett papper. 

 

 

 

Du har ett väldigt vackert hem! Var hittar du inspirationen?

Tack! Jag är jobbigt besatt av inredning ibland. Har inte ännu hittat en ny lägenhet men jag planerar liksom redan vilken soffa jag ska ha och hur jag ska måla om min byrå. Jag har en ganska vanlig inredningsstil – nordiskt och ljusa träslag blandat med lite färg och massor av krukväxter och får ganska ofta ryck när jag vill göra om allt och flytta på möbler och hänga upp nya tavlor och jag tycker att det är så barnsligt roligt. Inspirationen kommer mest från Pinterest och Instagram och från att gå omkring i inredningsbutiker. 

 

Vad betyder kultur för dig? Hur vill du jobba med kultur i framtiden?

För mig är kultur en tillflyktsplats som ger mig ny energi. Som dels kan vara vackert men också svårt och provocerande och som får mig att utvecklas som person. Jag vill väldigt gärna jobba med litteratur i framtiden, men också olika former av design och speciellt mötet mellan illustrationer, bilder och text inspirerar mig. Skulle gärna jobba med lite mer banbrytande layoutarbete än det vi gör inom dagspressens snäva ramar. Jag studerar just nu för att få behörighet som lärare i modersmål och litteratur på gymnasienivå och jag vet inte om jag kommer att jobba som lärare utan att jobba inom förlagsbranschen känns mest lockande just nu. Något med litteratur måste det hur som helst bli. Film är också grymt spännande och jag drömmer i hemlighet om att bli skådespelare eller regissör men det får väl bli något jag ångrar att jag aldrig satsade på när jag är 80. 

 

 

Du har även Instagramkontot hudresan. Vill du berätta lite om det?

Jag startade instagramkontot för två år sen när jag just hade inlett min Topical Steroid Withdrawal (tsw)- resa. Jag har haft atopisk hud hela mitt liv och haft sämre perioder till och från. Sedan högstadieåldern använde jag starka kortisonsalvor och en ännu mer obehaglig salva, Protopic, dagligen och alla hudläkare sa att jag bara ”måste lära mig att leva med mina besvär” och smörja mer med starkare kortison hela tiden. Jag lydde blint läkarna och huden blev sämre hela tiden. Till slut började jag läsa på om folk som slutade använda kortison och gick genom en lång reningsprocess för att sedan bli helt friska i huden. Jag hade testat allt och bestämde mig för att slänga alla salvor. Det var sommaren 2015 jag började trappa ner med smörjningen och om jag visste den där sommardagen 2015 vilket helvete som väntade vet jag inte hur jag skulle klarat det. Det har varit två år av sömnlöshet, viktnedgång, håravfall, öppna sår i ansiktet som aldrig ville läka, mun som inte gick att öppna för att huden var så stram, dietändring på dietändring, dyra homeopatbesök och timmar av badande. Miljoner tårar. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag har gått igenom i mitt liv. Jag är fortfarande inte helt återställd och jag kommer nog fortfarande alltid ha mer känslig hud än andra, men jag går varje dag omkring och smeker mina lena armar och eksemfria rygg och jag är så obeskrivligt tacksam för att jag fått mitt liv tillbaka. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Helt ärligt hade jag perioder när jag var säker på att jag skulle dö. Att jag en dag bara skulle ge upp.


På instagramkontot har jag dokumenterat hela den här resan. Jag tycker att det är helt fantastiskt att se hur min tomma blick sakta blir livfull igen och hur fantastisk min kropp är. Att den helt av sig själv, bara av att äta bra mat och ta hand om sig själv kan förvandlas från röd och brännande och vätskande till len och hel igen. Helt otroligt. 

Det här har gjort mig väldigt skeptiskt till sjukvården och hela industrin bakom den – hur läkare kan skriva ut de här salvorna och förstöra människors liv är helt ofattbart för mig. Jag har många gånger tänkt tanken på att besöka min hudläkare och visa vilket helvete jag gått igenom för att visa vad som händer om man inte ser till ursprungsproblemet till eksemen utan bara trycker undan eksemen tillfälligt med salvor. Eksem är inget man ”måste leva med”. Inte alls. Det tyder på en obalans i kroppen och högst troligen en diet som kroppen inte mår bra av. Det svider i mitt hjärta när jag hör om hur läkare rekommenderar kortisonsalvor till spädbarn med eksem. Det är helt fel väg att gå. Helt fel. Jag svarar flera gånger per vecka på mejl från folk som just påbörjat sin tsw-resa eller från oroliga föräldrar med barn som har eksem och det är väldigt jobbigt att se hur vanligt det är men jag är alltid glad när jag kan bidra till förändring. Jag berättar mer än gärna allt jag vet och lät mig och jag hoppas att jag i alla fall kan hjälpa några så att de inte behöver gå igenom det jag gått igenom.

 

Och till sist - vad gör du för att överleva slutet av vintern? Vad gör du medan du väntar på våren?

Vinter betyder luftfuktare som går på högvarv hemma hos mig, te i mängd och massor och många luncher och solskenspromenader inbokade i kalendern. I väntan på våren försöker jag fylla tiden med att umgås med vänner så mycket som möjligt, äta god mat, gå på bio eller gå ut och dansa. Tycker att det är viktigt att fylla livet med små färgklickar (hehe) för att orka. 

 

Följ Malins blogg Färgklickar här.

 

 

Nanó Wallenius

Sju frågor till skaparen bakom Minibom

Bilder: Petronella Bergfors

 

29-åriga Petronella Bergfors hittar man oftast i hennes atelje på Strandgatan i Vasa. Det är även där hennes företag Minibom håller till, ett finlandssvenskt barnklädsmärke med fokus på att barn ska få vara barn.

 

Hur blev du intresserad av design? 

Färger och former har intresserat mig så länge jag minns. Som liten kunde jag sysselsätta mig med att ordna diverse saker i färgordning eller samla på fina mönster klippta ur tidningar. 

 

Minibom - berätta om märket! 

MINIBOM är ett barnklädesmärke som strävar efter att barn ska få vara barn, inte specifika kön, att jorden ska få vara en hälsosam planet och för att tillföra vardagen mer färger och lekfullhet. Jag skapar allt från mönsterkonstruktion till färdig produkt i min ateljé i Vasa. Alla produkter är unika och sortimentet är dynamiskt med regelbundet nya färger och mönster. Plaggen skapas av återbrukade tyger och ekologisk bomull. Den första och mest populära produkten är en vändbar bomberjacka. Jackan, som också gav namnet MiniBOM, finns nu även i vuxenstorlek och säljs bl.a. i min Etsy shop och på Verket i Vasa. 

 

 

Vad gör just barnkläder intressanta att designa och tillverka?

För mig handlar det kanske mest om att mitt formspråk passar för barnkläder och därför valde jag att specialisera mig på barnkläder ganska tidigt. Sen vet jag också att många värderingar skapas i tidig ålder, vilket ger barnklädsformgivarna ett stort ansvar. Jag vill fortsätta jobba med barnkläder för jag tycker att det behövs mera barnkläder som inte tillverkats under dåliga arbetsvillkor, kategoriseras enligt kön eller innehåller farliga ämnen. 

 

Du har varit företagare i mer än ett år nu. Vad har varit de största utmaningarna och vad har varit det roligaste med att driva eget?

Den absolut största utmaningen är ekonomin. Det är en tuff bransch och ännu är jag inte uppe i de försäljarsiffror som krävs för att jag skulle kunna leva på mitt företag. En annan utmaning är att konstant tvingas sälja. Sociala medier har bidragit till att det inte räcker med att bara ha kvalitativa kläder, utan idag ska det också finnas en stark image och hype kring ett varumärke. En måste konstant fiska efter likes, och följare och det kan bli psykiskt utmattande i längden. En får försöka hitta en balans gällande sociala medier så att de inte tar över ens glöd och passion. 

Det bästa med att vara egenföretagare är friheten. Jag har fått vara hemma med min son mycket, och välja vilken tid på dygnet jag ska jobba. Dessutom mår jag väldigt bra, jag lider inte av någon jobbångest och jag känner aldrig på kvällarna att jag verkligen inte skulle orka gå till jobbet följande dag. Jag utvecklas varje dag och får jobba med både det praktiska och det administrativa.   

 

 

Vad är enligt dig de största problemen inom klädbranschen? 

Masskonsumtion och fast fashion. Vi köper så otroligt mycket kläder idag. Trender ändras alltför snabbt och plagg slängs i stora mängder. En ny T-shirt kan kosta samma som ett flingpaket så varför skulle vi inte köpa en ny varje vecka? Så tror jag tyvärr att många tänker.

 

Vad är bra design enligt dig?

Ett plagg ska vara hållbart, tidlöst och bekvämt. Produktionen ska ske så lokalt som möjligt, med rättvisa arbetsförhållanden. Ett varumärke ska vara transparent. Kunden ska inte behöva anstränga sig jättemycket för att få reda på vem som gjort produkten, var den gjorts och vilka ämnen materialet innehåller. 

 

Vilka är dina favoritdesigners och var hittar du inspiration?

Marjut Rahkola (grundaren av VIMMA) och Anna Kurkela samt Hanna-Riikka Heikkilä (grundarna av Papu) är förebilder och inspirationskällor när det gäller barnklädesdesign. Jag delar deras värderingar kring hållbar design och hoppas att jag en dag ska känna att jag lyckats lika bra som dem. Jag är en självutnämnd loppisexpert och än idag, fastän det är en del av mitt jobb, är loppisar det bästa stället för mig att nollställa mina tankar och tanka energi. Efter en loppisrunda är jag ofta inspirerad. 

 

 

Länkar:

Instagram: Minibom

Shop: Minibom

Facebook: Petronella Natalie Design

 

 

 

Nanó Wallenius
05.12.2018 kl. 15:31

Han har en miljon lyssnare på Spotify

Bildkälla: Tomppabeats instagram

 

Med sina 136 000 följare och en miljon månatliga lyssnare på Spotify är 21-åriga Tomi “Tomppabeats” Lahtinen betydligt större än många kända finska artister på Spotify. I Helsingfors, staden var han både är född och uppvuxen, är det dock få som känner igen honom på gatorna.

 

Tomi Lahtinen är ett barn av sin tid. Via musikplattformer som Bandcamp, SoundCloud och Spotify har han fått lyssnare över hela världen. Majoriteten av hans följare på Spotify kommer från USA, något som få finska artister kan skryta med. Intresset för musiken har alltid funnits där och att börja göra egen musik kom också tidigt in i bilden.

- Intresset för att faktiskt börja göra egen musik kom när jag var runt 10 och försökte starta ett punkband som typ fejlade. Så jag satte det åt sidan och fortsatte att bara lyssna på musik till att jag blev tonåring. Då märkte jag att man kan ladda ner program från nätet för att göra egen musik och det startade det hela. Från och med det spenderade jag mycket tid på mitt rum för att klippa och klistra i låtar. Genom åren blev jag mer och mer experimentell och just nu befinner jag mig i ett musikaliskt limbo var jag inte riktigt vet vad jag vill göra längre. Det känns dock som att jag ändå är så pass ny inom musik så jag försöker ta dagen som den kommer.

 

Lofi Hiphop

Tomis musik placeras under genren lofi hiphop, eller vad man idag också kan kalla chillhop - musik som man kan chilla till, baserad på hiphop & jazz. Lofi hiphop- och chillhopgenren har vuxit sig stark på nätet de senaste åren genom bland annat Youtube radio och streaming på Twitch. Många unga  idag använder flera olika streamingtjänster för att lyssna på musik. Tomi själv förhåller sig dock ytterst modest till sina höga lyssnarsiffror online.

 

Hur blev din musik stor på Spotify? När lade du till din musik där och när märkte du ett ökande lyssnarantal?

- Jag vet faktiskt inte själv heller, min musik fanns först bara på Soundcloud och Bandcamp som på sin tid var mer av sina egna små communityn. Efter att ha fått ett erbjudande om att spela in “Harbor” på skiva fick jag chansen att släppa min musik på större samt fysiska musikplattformar, och så kom sommaren och allting blev helt galet efter det. Men jag försöker att inte fokusera för mycket på siffror, det kan bli rätt tungt mentalt.

 

Hur skulle du beskriva din musik? Var hittar du inspirationen?

- Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Jag hoppas att min musik är den råaste formen av mig själv som jag kan visa, men jag ser att folk hittar sina egna sätt att beskriva musiken på, vilket troligen är det bästa sättet att beskriva min musik. Jag hittar inspiration överallt runtomkring mig, men mest från musik jag själv lyssnar på. På senare tid har jag en besatthet med afrobeat/funk-skivor och jag känner att det också påverkat min musik. Madlib har varit en inspiration från början och kommer troligen vara en inspiration ända fram till slutet, så jag måste alltid nämna honom, haha.

 

Flera alias

Tomis första gig någonsin utomlands var ett rave i ett förfallet hus i Belgrad i Serbien, en plats som har en speciell plats i hans hjärta. Det var även där han nyligen debuterade utanför Finland gränser som DJ CASSHISS, ett alias han använder när han gör house/elektro. Taiwan och Nya Zeeland är också speciella platser han spelat på.

 

Har du någon kul musikrelaterad historia på lager?

- Nå, jag och min kompis missade vår flight till Taiwan eftersom vi hade haft en hejdå-fest med kompisar i Melbourne, och vi var på flygplatsens toaletter och kaskadspydde medan flyget åkte. Min agent var inte så glad och bokade mig ett nytt flyg samma kväll men inte för min kompis som skulle åka tillbaka till Helsingfors med mig via Taiwan. Så jag fick lämna honom i Australien med några nyfunna vänner där. Som tur fick vi honom hem i slutändan så allt blev bra tillslut.

 

När jag frågar om hans framtidsplaner var gällande musiken berättar Tomi att han just nu jobbar på fler projekt än bara Tomppabeats-musik, men mer än så vill han inte avslöja.

- Vi får se vad framtiden för med sig, det är bäst att inte tänka på det för mycket.

 

Länkar:

Tomppabeats på Spotify

Tomppabeats på Soundcloud

DJ CASSHISS på Soundcloud

Tomppabeats på Instagram

Spotifyspellista (som han skapat exklusivt för Ratata!) med låtar som Tomi har lyssnat på under sommaren:

 

 

Nanó Wallenius
23.10.2018 kl. 19:06

När välmåendet är viktigare än prestation

Alla bilder är lånade med Corinne Grönholms tillstånd.

 

Välmående är viktigare än prestation - så säger Corinne Grönholm som bloggar om matrecept, hälsa och livsstil. Ratata kollade läget med Corinne och hur hennes bloggresa tett sig.

 

Corinne Grönholm från Helsingfors flyttade som 16-åring 1200 km bort från familj och vänner. Då väcktes tanken på att hon ville hitta ett sätt att hålla dem uppdaterade kring hennes liv.

- Samtidigt älskade jag redan då att skriva och fattade genast tycke för bloggandet. Hur bra blogginläggen var under de första åren är däremot en helt annan sak, haha.

Sedan dess har bloggen utvecklats till en plats för vardagsbalans. Vid en första anblick utstrålar Corinnes blogg harmoni - ett ord som också kan beskriva hur hon vill leva sitt liv.

- Jag tror på att man med en bra vardagsbalans mår som bäst. Mitt välmående är viktigare än prestation och fina jobb och är alltid noga med att det ska finnas tillräckligt med tid för återhämtning och för att göra saker som jag blir glad av, bland annat att hänga med min pojkvän, familj och vänner. Jag hoppas att min blogg kan bidra med glädje men även med insikt i att vi inte kan ånga på i 180% utan att vi mår bra av att ta det lugnt ibland och bara vara.

Corinne menar dock att hon aldrig skulle försköna livet på sin blogg. Har något varit jobbigt skulle hon aldrig ljuga om att det varit roligt.

- Jag vill att mina läsare ska veta att min blogg är äkta och ärlig.

 

 

Skidåkning på elitnivå

När Corinne redan som 16-åring flyttade hemifrån var det det brinnande intresset för alpin skidåkning som fick henne att flytta upp till norra Norrland, rättare sagt Gällivare. Vid den tidpunkten hade hon redan vunnit alla mästerskapsguld som gick att vinna i Finland.

- Jag hade så mycket förväntningar på min tid i Sverige. Jag ville fortsätta utvecklas och bli ännu bättre. Tyvärr kantades hela min gymnasietid av år av skador vilket var väldigt tungt samtidigt som jag levde livet uppe i norra Norrland. Jag trivdes så bra med människorna, miljön och hela livet i Gällivare. Jag saknar det ofta.

Corinne beskriver att vara elitidrottare som det häftigaste hon någonsin varit med om. Trots idrottsskadorna ångrar hon ingenting och känner en att hon har nytta av allt hon lärde sig under dessa 6,5 år. Till slut sade dock kroppen ifrån.

- Det var riktigt jobbigt eftersom motivationen fanns att fortsätta, men ibland säger kroppen stopp och då måste man lyssna. Samtidigt var det så här i efterhand inte så tokigt ändå, med tanke på allt fantastiskt jag har varit med om under de senaste två åren som ”pensionerad elitidrottare”.

Hon är dock glad över att flyttat tillbaka till Finland för att landa lite.

- Det var lite rörigt där ett tag när idrotten tog slut och man plöstligt skulle gå från plan A till plan B med livet. Men som tur har det gått superbra!

 

Krämig linssoppa med morot (Recept nedan bland länkarna)

 

Matintresse sedan barnsben

Corinne blev intresserad av mat och att skapa recept genom sin mamma. Som barn fick Corinne alltid vara med i köket och lärde sig göra soppa, baka kakor och pajer.

- I början var vi nog troligen mest i vägen men redan i lågstadiet kunde jag överraska min familj med att ha lagat middag eller något gott eftermiddagsfika när de kom hem från jobbet. Vi hade alltid tillgång till att laga mat och baka vilket gjorde att inspirationen fick flöda. Jag är så tacksam för att min mamma väckte detta intresse inom mig.

Kostrådgivningsstudier har också bidragit till Corinnes inspiration och kunskap när det gäller att skapa recept.

Hur tänker du när du skapar ett recept?

- Att det ska vara gott, näringsrikt och inte för invecklat. Att det ska innehålla så mycket närproducerade råvaror som möjligt och att man inte ska behöva vara någon superkock för att lyckas. Jag är väldigt noga med mina recept och provar om och om igen med olika mått tills jag är helt nöjd. Först då delar jag med mig av receptet på bloggen.

Recepten som dyker upp på Corinnes blogg förändras också efter årstiden. På hösten uppskattar hon exempelvis nybakt bröd.

- En smarrig morotssoppa med nybakt havrebröd kommer förgylla åtminstone mina höstkvällar. Recepten hittar ni på min blogg.

Drömmen för Corinne är att i framtiden ha driva ett eget företag som kan främja människors välmående. I och med hennes pågående studier i medieanalys tänker hon att hon på ett eller annat sätt troligen kan involvera media för att förverkliga sin dröm.

- Men exakt hur det blir får framtiden visa!

 

Länkar:

Corinne Grönholms blogg

Krämig linssoppa med morot på Corinnes blogg

Samtliga brödrecept på Corinnes blogg

 

Nanó Wallenius
04.10.2018 kl. 12:25

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Foto: Jessie Adler

 

Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Hanna Nordenswan är aktuell med “Det som kunde varit”, en minidokumentär om brustna hjärtan i tre generationer.

Medan 29-åriga Hanna Nordenswan svarar på mina frågor sitter hon i sängen och lyssnar på vädret. Utomhus, i staden New York City, åskar det. Efter en en kandidatexamen i journalistik vid Soc&Kom i Helsingfors och en period av av jobb flyttade hon till USA för att börja studera dokumentärfilm på magisternivå vid School of Visual Arts, studier som hon nyligen blivit klar med. Hennes senaste dokumentärfilm, “Det som kunde varit”, har också nyss publicerats på Yle Arenan.

- Just nu jobbar jag på lite olika film- och fotoprojekt och förbereder mig för premiärvisningen av mitt slutarbete, en 25 minuters dokumentärfilm om nattstädare. Och så har jag precis börjat podda med min kollega och kompis, Yles Afrikakorre Liselott Lindström!

Hanna har redan hunnit jobba inom flera journalistiska områden, men för tillfället är det historieberättandet genom dokumentärt filmande som står främst. Som frilansande journalist och dokumentärfilmare går hennes dagar ut på att skriva, banda, klippa, fota och filma. Hon berättar att hon älskar att ställa frågor till folk. Som journalist kan man i princip ringa upp eller gå fram till vem som helst och ställa frågor, och alla accepterar det systemet utan att tveka.

 

Du har nyligen gjort minidokumentären "Det som kunde varit". Berätta lite om den! Hur kom du fram till att brustna hjärtan var ett tema du ville göra en dokumentär av?

- Ja! Började jobba på den som ett skolprojekt vintern 2016 och sedan utvecklades den till något lite mer. Den utgår från mig själv och att jag var hjärtekrossad och utforskar sedan hur min pappa och min farfar klarade av liknande situationer och hur deras liv blev på basis av det. Det började med att jag tänkte på telefonsamtalet jag ringde till min pappa när jag blivit dumpad och låg på golvet och grät, och tänkte att det kunde vara en inledande scen i en dokumentär om krossade hjärtan. Sedan utvecklades det till en tanke om att intervjua pappa och farfar, för att ställa de frågor jag annars inte skulle ställa medan båda fortfarande lever. Igen - det fantastiska med att vara journalist och bara knäppa på en kamera eller bandspelare och kunna fråga en massa konstiga frågor bara för att "det är ens jobb", och den som intervjuas bara accepterar situationen.

En annan tanke med projektet var att visa en annorlunda mansbild, att lyfta män som pratar om kärlek och känslor. Eftersom Hanna dessutom själv var mitt i att sörja ett avslutat förhållande kändes det naturligt att inleda samtal med både sin pappa och farfar, som under sina liv också blivit dumpade av kvinnor de trodde de skulle leva sina liv tillsammans med. Hjärtesorgen blev en bra utgångspunkt för att ställa frågor om deras erfarenheter.

 

Från Helsingfors till Johannesburg

Under sina studier vid Soc&Kom valde Hanna att åka på utbytesstudier till både Johannesburg och Dar es Salaam. Hon berättar att hon var intresserad av Afrika främst eftersom det kändes som att hon visste så lite om kontinenten på grund av underrepresetationen i medier. Bilden av Afrika i västerländsk media är dramatisk - å ena sidan är det kaos, å andra sidan är det extrem och exotifierad skönhet. Studierna i Johannesburg påverkade Hanna på många sätt. Hon fick snabbt äta upp en hel del fördomar hon haft. Efter att ha fått se kontinenten med egna ögon kändes det dessutom ännu viktigare att jobba med journalistik som representerar länder i Afrika på ett bredare och bättre sätt.

 

Vilka är de största lärdomarna du fick genom att jobba och studera där?

- I Johannesburg studerade jag film för första gången och lärde mig grunderna i dokumentärfilmsproduktion - kunde verkligen inget innan så var 100% mer kompetent efter de studierna. Och som sagt var det en sådan ögonöppnare att bo i Johannesburg i några månader, jag insåg till exempel för första gången på riktigt alla privilegier jag har som vit. Det känns lite dumt att säga men efter att ha levt i en europeisk och väldigt vit bubbla fram tills dess så slog det mig faktiskt ordentligt först då.

I Dar es Salaam lärde Hanna sig hur man frilansar på riktigt. Där och då blev hon både en modigare resenär och modigare frilansjournalist. Hon började höra av sig till medier hon gillade och erbjöd sig att göra reportagen åt dem, och valde att åka till ställen som verkade intressanta.

- Det värsta som hände var att jag fick en massa nej, det bästa var att jag fick uppleva en många olika platser och träffa så många människor.

 

Stressigt men underbart

I maj blev hon klar med magisterstudierna från the Social Documentary Program vid the School of Visual Arts i New York. Hanna menar att det är superstressigt men också underbart att bo i the Big Apple.

- Under de två studieåren var tempot helt sinnessjukt och allt var mindre underbart, så här i efterhand vet jag inte hur allt riktigt gick ihop. Det var väldigt lite *rooftop parties in Brooklyn* och *hailing a cab on Broadway* och massor av stressiga nätter i mörka klipprum och evighetslånga metrofärder släpandes på kamerautrustning. Men efter drygt två år trivs jag ändå så pass bra att jag stannar kvar ett tag till och ser hur det funkar att jobba och leva och så.

Mitt under studierna i New York fick hon även veta att hon fått Kim Wall-stipendiet från Thanks to Scandinavia, en organisation som stöder nordiska studenter ekonomiskt i USA. Kim Wall var själv stipendiat hos organisationen när hon studerade vid Columbia.

- Nu har det ju dykt upp flera stipendier i hennes namn, eftersom hon kände och berörde så många - till exempel Columbia har ett eget Wall-stipendium nu. Men självklart betydde TTS:s stipendium jättemycket för mig, att de som kände henne ens placerade mig i samma kategori som henne var otroligt rörande och hedrande. Jag har fått träffa hennes familj och lärt mig mycket om hennes arbete sedan dess och känner mig otroligt inspirerad och imponerad av henne, och de diskussioner om kvinnliga journalisters säkerhet och ställning som nu pågår är otroligt viktiga.

 

Press på att lyckas

Hanna säger att hon funderar mycket på prestationer och att vara duktig. Hon känner press på att “lyckas” och att hon måste bevisa för sig själv och andra att hon klarar av saker och ting. Samtidigt njuter hon av det hon jobbar med och att det säkert delvis ligger i hur hon är - att vara ambitiös och alltid kämpa sig vidare.

- Det har ju kanske hänt på bekostnad av annat - jag har flyttat massor de senaste åren och känner mig ibland ganska rotlös. Jag tycker ju inte själv att jag hunnit med så mycket, jag ser på andra och tycker att de gjort så mycket mer. Men så bläddrar jag i mitt eget flöde i sociala medier och tänker att det ger en så glansig bild av hur mitt liv egentligen är, jag lyfter ju bara upp sådant som jag är stolt över och inte allt som inte är så bra. Trots att jag är medveten om att det är så för andra också jämför jag mig väldigt mycket med andra människor och deras prestationer, det är ju klassiskt duktig flicka-beteende. Jobbar på att chilla lite och känna mig trygg i det jag klarar av. Och försöker balansera rädslan att misslyckas och att känna ett behov av att bevisa något med att ändå kunna vara stolt över vad jag gör och njuta av det.

 

 

Länkar:

 

Podden om Afrika, podcast med Hanna Nordenswan & Liselott Lindström

Det som kunde varit, dokumentärkortfilm av Hanna Nordenswan på Yle Arenan

Stipendiatintervju (Thanks to Scandinavia Kim Wall Memorial Scholar) med Hanna Nordenswan, av Liv Grimsby


 

Nanó Wallenius
25.09.2018 kl. 10:15

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

Foto: Theo Elias

 

En värld som dikteras av affärer och investeringar, med samma maktstrukturer och hierarkier som i dagens globala samhälle - att konfronteras med problemen i konstvärlden kan vara deprimerande. Fotografen och skribenten Helen Korpak rekommenderar snällhet som taktik i konstbubblan där det ofta ses upp till människor med pengar och makt.

 

Konstkollektiv, podcast, fullbordade magisterstudier och nyligen en flytt till Stockholm. 29-åriga Helen Korpak menar att hon dock är ganska lat och att soffan är en kär plats. De senaste åren har man kunnat följa Helen som konstkritiker i Hufvudstadsbladet. Maktförhållanden och brist på analys inom konstvärlden är något som både upprör och intresserar henne.

- Det krävs bara ett litet besök på någon internationell konstmässa för att vilja avsäga sig konstvärlden för evigt och i stället satsa på att bli snäcksamlare eller något annat ickevidrigt. Allting är politiskt, från museers styrelser till sättet på vilket antik konst ställs ut. Det kan vara en ganska deprimerande sak att konfronteras med. Strategier för att förändra det hela kan man säkert skriva avhandlingar om, men det centrala tror jag är att helt enkelt vara en bra person med intersektionell analys och att försöka få andra att också vara det. Att vara snäll och att inte se upp till människor med pengar och makt skulle jag rekommendera som taktik, även om det kanske inte alltid är bra för karriären.

 

Hur är det att vara konstkritiker samtidigt som man själv skapar konst? Blir man mera medveten om vad andra tänker? Vad är ditt förhållningssätt?

- När jag är konstkritiker är jag inte konstnär och vice versa. De två rollerna måste för mig vara helt frånkopplade varann för att det hela ska fungera. Jag tror jag insåg det ganska direkt efter att jag började skriva om konst eftersom detta aldrig egentligen gett upphov till personlig kris. Ibland kan jag inse att jag antagligen förstör en massa chanser för mig som konstnär genom att skriva ganska kritiskt om konstvärlden men jag orkar inte riktigt bry mig om det. That ship has sailed för väldigt många år sedan liksom, så det är bara att fortsätta hålla på och att tro på integritet.

- Vad gäller konstnärsrollen tror jag faktiskt jag blivit mindre medveten om vad andra tänker eftersom jag går på så många utställningar. Man inser ganska snabbt att det finns så mycket konst här i världen att det bara lönar sig att göra sig själv tillfredsställd snarare än att försöka tillfredsställa andra.

 

Skitsnack om konstvärlden

Tillsammans med Otso Harju driver Helen även podcasten Lite Problematisk, ett av flera gemensamma projekt. Helen menar att podcasten krasst uttryckt består av skitsnack om konstvärlden.

- Vi pratar en hel del om maktstrukturer och institutioner, men eftersom vi är elaka är det förhoppningsvis roligt snarare än torrt. Annat som halkar med är föråldrat kändisskvaller och förnedrande anekdoter men också prat om konst som är bra och glädjande och ärlig. Podden utkommer mycket sporadiskt eftersom vi gör den utöver våra andra jobb, men ett antal avsnitt finns redan online. Planen är att bli mera disciplinerade med detta, eftersom det är otroligt roligt och eftersom vår vän Jaakko Kestilä gjort oss en så bra jingel på basen av riktlinjer i stilen “den får gärna vara lite rask och lustig”.

 

Konstkollektivet Kosminen driver Helen tillsammans med Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen.

 

Ett annat konstrelaterat projekt på gång i Helens liv är Konstkollektivet Kosminen på Eriksgatan 15-17 i Helsingfors. Utöver Helen består kollektivet av Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen. Tillsammans publicerar de zines, gör konst och organiserar utställningar. Konstutrymmet  och konstbokarkivet i den gamla mjölkbutikslokalen på Eriksgatan har de drivit sedan 2016. På adressen huserar även Iina Eskos förlag Khaos Publishings bokbutik.

- Vi har öppet två dagar i veckan och då kan man komma förbi och titta på pågående utställning, shoppa böcker och tidningar eller bläddra i bokarkivet. Vi har också ganska ofta olika releasefester för tidningar, böcker och zines utöver våra egna vernissage. De är så gott som alltid öppna evenemang, så alla är välkomna! Ideologin bakom det hela är att driva ett ställe i centrala Helsingfors som det inte kostar att använda. Och att försöka lyfta fram unga begåvade konstnärer som inte haft egna soloutställningar.

 

Den resande konstnären

Idag är konstnärsresidenser och resestipendier återkommande element i många konstnärers liv och på både gott och ont har turismen i världen ökat år för år. I konstkretsar kopplas ofta inspiration ihop med att vara på resande fot. Helen förhåller sig skeptisk till resandet som norm bara för att man är konstnär.

 

Hur ser du på resandet? Kan man vara konstnär idag utan att resa?

- Jag tycker inte att det nödvändigtvis finns något som helst samband mellan att resa och att vara konstnär. I och med att det i nutid finns otaliga konstnärsresidenser och resestipendier tror jag konstnärer vill intala sig att resandet stimulerar och möjliggör skapandet, men jag förhåller mig skeptiskt till det som norm. Det är förstås ett intressant sätt att arbeta på, men lika bra kan det också bli om man bara sitter hemma – det lokala är globalt. Otroliga konstnärer som Nikifor Krynicki, Miroslav Tichy eller Bruno Schulz lämnade mer eller mindre aldrig sin hemort och resultatet är desto mer unika och underbara verk. Samma sak torde vara möjlig även idag, trots att det finns press på att leva konstnärsjetsetliv och hoppa från en creddig institution till en annan. Iiu Susiraja är ett exempel på en framgångsrik samtida konstnär som fram tills helt nyligen i princip exklusivt arbetade hemma i Åbo.

- Sen tycker jag det är viktigt att som människa (och speciellt som konstnär) alltid sträva efter att lära sig mera om sin omvärld och i det kan resandet vara till stor hjälp. De som har privilegiet att kunna resa ska ta vara på det, för det är verkligen en fantastisk sak att själv få uppleva andra kulturer och klimat. För mig som privatperson är resandet otroligt viktigt, men jag ser det snarare som något som utvecklar mig på en personlig nivå än som något som ska avancera karriären. Jag har nog blivit en bättre person på grund av de resor jag gjort snarare än vad jag blivit en bättre konstnär.

 

En trevlig kliché

Flytten från Helsingfors till Stockholm skedde på grund av kärlek. En mycket trevlig kliché, menar hon.

- Mina planer är inte så spektakulära: att jobba i Sverige samtidigt som jag fortsätter med mina frilansuppdrag i Finland. Helst knyta nya vänskapsband också. Det är skönt och väldigt konstigt att plötsligt få leva vardagen på sitt modersmål.

 


I vinter ser Helen fram emot att jobba i egen ateljé. Foto: Helen Korpaks instagram.

 

I vinter ser Helen fram emot att fokusera på egna projekt i sin ateljé i norra Stockholm. När vi frågar henne om kulturtips säger hon att hon blir glad när hon genom konsten kan relatera till människor genom historiens gång, särskilt kvinnor och barn. För sådana upplevelser rekommenderar hon Sapfos poesi, Sei Shonagons Kuddboken och Murasakis Historien om Genji.

- Om man är lat och inte orkar annat än att surfa lite online kan jag rekommendera att läsa om Onfim på wikipedia, att kolla på @discardingimages på instagram eller att googla fram Fanny Burneys beskrivning av bröstcancer och mastektomi anno 1812. Det låter kanske torrt men allt detta är lättläst och engagerande. I filmväg brukar jag ofta rekommendera Claire Denis' Beau Travail som är en av mina favoriter: en film om maskulinitet skriven och regisserad av en kvinna. Sist men inte minst är mitt musiktips Londonbandet Girl Rays debutalbum Earl Grey som jag lyssnat på helt löjligt mycket under det senaste året. Så bra pop!

 

Länkar:

Helens instagram

Kosminen kollektiivis hemsida

Podcasten Lite Problematisk

 

Nanó Wallenius
20.09.2018 kl. 13:42

Yrket med den mytiska auran

Bild: Bernhard Forstén

 

Att bli guldsmed var något helt oplanerat för Matilda Mannström. En semester i Hong Kong och en ny bekantskap ledde till yrket som omges av både okunskap och mystik.

 

24-åriga guldsmeden och yogaläraren Matilda Mannström har alltid varit intresserad av smycken. Som liten älskade hon att pilla på sin farmors diamantringar och rota i mormors Björn Weckström-samling.

- Att jag blev guldsmed var helt oplanerat. Jag var på semester i Hong Kong för många år sedan och blev vän med en tjej, Nathalie Melville, som jobbade som juvelerare. Hon bjöd mig till sin verkstad och uppmuntrade till att börja studera yrket. Hon tyckte att jag nog skulle passa som guldsmed jag med. Den hösten inledde jag mina studier. Senare åkte jag tillbaka till Hong Kong och gjorde min praktik hos Nathalie!

 

Från studier till verkstad

Idag jobbar hon i en delad verkstad i Kronohagen i Helsingfors. Innan hon påbörjade sina studier hade hon visserligen ett hum om materialen, men skapandeprocessen var ännu obekant. När studierna började öppnade sig en ny värld. Smyckestillverkning kan innebära att en oformlig, svart klump plötsligt förvandlas till en dyrgrip. Arbetsprocessen involverar precision, kemikalier och häftiga maskiner.

- Jag upplever att guldsmide är mystiskt, eller nästan mytiskt, för många. Råvarorna är dyra, ädelstenarna bländande vackra och själva smidet tidskrävande och komplicerat. Människor vet att materialen är värdefulla, men det tar liksom slut där. Många tror till exempel att ädelstenar limmas fast och att guld glänser som en spegel av naturen. Jag tycker det är jättekul att sprida kunskap kring yrket så att allmänheten kan förstå, se och uppskatta hantverket bakom deras egna. 

 

Foto: Staffan Sundström

 

Ädelmetaller vs. oäkta smycken

Matilda uppmuntrar alltid till att investera i ett noga utvalt smycke som kan hänga med genom hela livet. Om det handlar om  ädelmetaller kommer det aldrig att sjunka i värde och det kan alltid smältas ner och bli något annat senare. I och med dagens slit-och-släng-kultur producerar dock många stora modekedjor smycken som inte är till för att hålla, och mycket av dem är producerade utan hänsyn till ursprung och tillverkning. Ibland kan de till och med vara direkta kopior av kända smyckesdesigners alster.

- Dock måste inte ett kvalitetssmycke vara gjort i en ädelmetall för att hålla. I dagens värld har vi tillgång till alla möjliga hållbara material från naturen och att återanvända börjar bli mer och mer allmänt. Viktigast är att smycket är gjort med omsorg - så undvik massproduktion! 

 

Fullständig kreativ frihet

Att jobba inom både yoga- och smyckesbranschen medför fullständig kreativ frihet där Matilda själv kan välja hur hennes dagar ser ut. Även om byråkratin kring eget företagande är mindre kul är hon van vid pappersarbetet och hon poängterar även att hon kan åka på semester när hon vill.

- Tyvärr har jag en tendens att jobba sju dagar i veckan så jag försöker jobba på att lägga in lediga dagar i kalendern.

 

Kolla in hemsidan till Matildas smyckesmärke Mannström Jewellery här. Märkets instagram går att hitta här och Matildas personliga instagram finns här.

 

Foto: Staffan Sundström

 

Nanó Wallenius
12.09.2018 kl. 15:28

En låt om den krympande människan

Bilderna är publicerade med Rickard Eklunds tillstånd.

 

Poeten och musikern Rickard Eklund släpper i dagarna singeln Hjärta utvärtes. Låten som började i form av ett beställningsjobb ledde till ett mångfacetterat, poetiskt verk om den krympande människan. 

 

36-åriga Vöråbon Rickard Eklund berättar att han egentligen inte sagt åt någon att hans singel redan är ute. Via gräsrotsinsamlingen på Indiegogo har han skickat låten till alla som stöttat ekonomiskt i trycket av debutalbumet. Låten belyser den lilla människan - en människa som känner sig hjälplös och värdelös, medan kärleken för omvärlden blir större än någonsin. Hon klamrar sig fast vid något som är större än henne själv. 

- En låt kan komma var som helst ifrån. En fras, en händelse, ett minne, en historia. Vad låten sedan bestämmer ska hända, måste man bara låta ske. Det har hänt – och det blir ofta de bästa låtarna – när jag har varit tvungen att rannsaka mig själv, mina egna värderingar och misslyckanden för att skriva en låt. Detta är sann terapi. Det är självklart att jag blir tvungen att använda mina egna känslor och upplevelser, till viss mån, som referenspunkt. Men berättelsen kan vridas så långt bort från mina egna kvarter, så jag blir tvungen att läsa på för att bibehålla någon form av autenticitet och verklighetsförankring. Att känslorna och berättelsen är äkta är viktigt för mig.

Musiken kom innan poesin

Rickards intresse för musik och poesi har alltid varit närvarande. Före den första fyllan, före rökrutor, Suzuki PV:n och kaffepauser, före allt detta fanns musiken, menar han. Sitt första instrument fick Rickard när han var fem år gammal - en Casiosynth med en fastklistrad bild av ett lejon. Vid den synthen satt han många dagar och kvällar för att utforska sammanhanget mellan melodier, text och känslor. Poesin gjorde entré ett stycke senare för Rickards del. Tonårens dikter höll han helst för sig själv.

Hur ser du på relationen mellan musik och poesi? Vad ger musiken som inte poesin ger och vice versa? Hur fungerar det när de knyts samman?

- Likheterna och olikheterna mellan poesi och musik är många. Hur man upplever musik och poesi är givetvis individuellt, men musik är nog mer reflexartad. Kroppen berättar instinktivt hur den reagerar på vissa ackordföljder, en viss rytm eller melodi etc. Poesi upplever jag som mer rå, när den läses utan ackompanjemang. Den är sårbar, skör, ibland smutsig och arg. Livsfarlig och tröstande.

- Frågan ni ställer är helt rätt ställd. En helt instrumental låt bygger egentligen på samma regler, som musik med text. Båda har en berättelse att förmedla. Vem? Vad? När? Hur? Allt berättas i en melodi. Det som jag tycker är intressant är när du kombinerar dessa två. Vad händer med den sprudlande texten, när du tillför melankoliska harmonier? Vad tillför symmetri eller dissonans till en linjeformad text. Om man lägger till ett ord för mycket i en fras, står detta ord upplyst i strålkastaren. Gör man frasen för kort, ger det lyssnaren en känsla av obalans.

Att lyssna på lyriken har blivit viktigare

När Rickard lyssnar på musik är det melodin som sticker ut allra först, även i raplåtar. Han menar att det dock är skillnad på låtar och låtar. Om Nick Cave eller Patti Smith släpper nya album fokuserar han extra mycket på texten. Att lyssna på lyriken är någonting som blivit viktigare med tiden.

Hur ser du på musik som sjungs på dialekt? Hur tog du beslutet att sjunga på Närpesdialekt?

- Det är ett sätt att uttrycka sig på, som allt annat. Vi kommer tillbaka till vad som känns äkta. Beslutet att sjunga på dialekt kom emellertid från min uppväxt med Lasse Erikssons låtar och senare även 1G3B. Språket spelar sist och slutligen ingen betydelse bara det finns någonting äkta bakom.

För stor press på skrivandet

Efter att ha vunnit Solveig von Schoultz-tävlingen för tre år sedan har Rickard försökt skriva färdigt en diktsamling, ett skrivprojekt han numera ser på med distans. Priset kom som en stor överraskning men resulterade även i att Rickard började sätta för stor press på skrivandet.

- Om man planlöst jagar någonting tillräckligt länge, så märker man att man själv är den som jagas. Om boken vill bli av, så blir den av. Jag slutar ju inte skriva bara för att det är onödigt.

 

Du kan lyssna på Rickards singel Hjärta utvärtes på Spotify och stötta gräsrotsinsamlingen för trycket av debutalbumet här, på Indiegogo.

 

 

 

Nanó Wallenius
04.09.2018 kl. 10:31

"Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga?"

Bilderna är lånade av Anna Lindholm med hennes tillstånd.

 

Tre år efter debuten Projekt Ines (Sets 2015) skriver författaren och gymnasieläraren Anna Lindholm på sin andra bok. Inspirationen kommer från en finlandssvensk kvinnas efterlämnade arkiv.

Anna Lindholms skrivande började i sjuårsåldern. Det första steget var en låst dagbok i rosa plast. 

- Sen dess har jag varit en skrivande människa som reder ut både samhällsfrågor och livsfrågor genom att få dem ut på papper först. Skrivandet gör mig klokare, skarpare, klarare med vad jag tycker och tror. När jag skrivit ner en tanke kommer jag lättare vidare från den tanken, ser om den håller eller inte.

Nästa kliv inom skrivandet tog hon under tonåren då hon började med brevskrivning. I slutet av högstadiet slogs hon av att hon i framtiden kanske också kunde skriva texter ämnade för publicering. Ändå valde hon lärarutbildningen framför journalistskolan, något hon är glad för idag då hon jobbar som gymnasielärare i Stockholm. 

Har du några nya skrivprojekt på lut?

- Yes! Jag är tjänstledig från mitt lärarjobb och djupdyker som bäst i ett arkiv som en finlandssvensk kvinna lämnat efter sig. Har fått arbetsstipendium från Svenska kulturfonden och är så lättad att jag därför har råd att skriva på heltid ett år! 

Idén till debutboken kläcktes när Annas morfar visade Anna hennes morfars mor Ines Nybergs brev från 1918. Där och då väcktes Annas nyfikenhet för inbördeskriget på ett sätt som hon inte tidigare upplevt.

- Utifrån hennes brev skrev jag en uppsats, inom religionsvetenskap, som jag ville skulle handla om fler kvinnor 1918 i Finland. Men tiden till deadline var för knapp och uppsatsen kom kort och gott att utgå ifrån Ines Nyberg. Ett år senare var jag en nyutexaminerad lärare som jobbade mitt första hundår, jag kände mig utmattad och hade panikattacker. I den ångesten blixtrade plötsligt en bokidé till i mitt trötta huvud, och det blev Projekt Ines!

Vad var den största utmaningen med just det skrivprojektet?

- Sista halvåret. Innan dess hade Projekt Ines varit min oas. Ett arbete som fick ta tid, jag fick fördjupa mig och ge mig hän i lust i stället för i prestationer och stress. Månaderna innan manuset gick i tryck var lärorika för att jag inte hade någon erfarenheter av förlagsbranschen. När min redaktör talade om “ombrytning” satt jag som ett frågetecken. Det var mycket nytt och inte helt bekvämt att fler än jag var inne i mitt heliga rum.    

Intresset för kvinnohistoria har dock inte alltid haft en självklart plats i Anna liv. Förändringen från ett sömnigt Ekenäs gymnasium till den ilskna stämningen på grundkursen i genusvetenskap på Södertörns högskola gav Anna en smärre chock.

- Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga? Men där väcktes intresset, jag blev också arg och såg tillbaka på mina ungdomsår med ett helt nytt ljus.  

I höst ser Anna fram emot kyliga promenadet med ljudböcker i öronen. Som en del av researchen till bok nummer två konsumerar hon en del äldre litteratur.

- Jag läser just nu Alexandra Kollontajs noveller Arbetsbiens kärlek. När jag behöver vila på kvällarna tittar jag på svensk krim, till min sambos förundran. Men jag längtar till andra säsongen Vår tid är nu på SVT. Genom huvudpersonen Nina får vi ta del av en viktig och sorglig historia om kvinnors villkor. Sen ska jag absolut läsa Heidi Hakalas Bara lite till.

Har du något bra boktips att dela med dig av?

Därför är jag inte feminist: ett feministiskt manifest av Jessa Crispin. Hon ger en en del att tänka på. Hon menar bl.a att nu när världen är osäker och precis alla hänger löst har vi världens chans att på allvar förändra. Radikalt. Det tycker jag vi ska.

Under stipendieåret bloggar Anna Lindholm sporadiskt på Annalindholm.nu. Det går även att följa henne på Instagram.

 

 

Nanó Wallenius
24.08.2018 kl. 11:14

Finlandssvensken som jobbade med Vogue

Samtliga bilder är lånade från Henrikas Instagram.

 

28-åriga ålänningen och estenomen Henrika Bonn har hunnit jobba med med styling både för ELLE, spanska Vogue och H&Ms nystartade koncept Afound. Hon beskriver sitt jobb som utmanande, socialt och kreativt, men periodvis även mycket stressigt. Som nyinflyttad på Kungsholmen i Stockholm funderar hon just nu mest på inredning, men framtidsdrömmen är att jobba som kreativ konsult.

 

Vem är du?

Jag är en snart 29årig tjej som är född och uppvuxen i Mariehamn men bosatt i Stockholm sedan 6 år tillbaka. Mycket av mitt liv kretsar kring mitt jobb som stylist/stylistassistent och samtidigt försöker jag få ihop min tid till vänner och någon sorts privatliv. Jag är nybliven sambo och har precis flyttat till Kungsholmen så just nu är det mycket inredning som mitt liv kretsar kring. Annars älskar jag mina vänner, god mat, vin, hundar, mode och kärlek. 

 

 

Har stylist alltid varit ditt drömjobb?

När jag var liten drömde jag om att bli bonde och samtidigt vara konstnär för jag har alltid älskat djur, natur, estetiska och vackra ting. Den drömmen dog dock ut när jag var 12 och insåg att den typen av bondeliv jag drömde om inte var realistiskt. Men jag har alltid vetat att jag på något vis skulle jobba med någonting speciellt och annorlunda. Det var nog först när jag började mina estenomstudier som stylist började bli ett ordentligt allmänt känt yrke. Men ju mer jag fick fördjupa mig i olika ämnen och allt det jag älskade att göra på fritiden sammansvetsades så insåg jag mer och mer vad det var jag brann för och drömmen om att bli stylist bara växte sig starkare. Om jag hade känt till stylistyrket på det viset tidigare hade det garanterat fångat mig redan då! 

 

Vad är det coolaste stylingjobbet du gjort?

Det är först nyligen som jag börjat göra egna stylingjobb, före det har jag enbart assisterat, vilket jag fortfarande gör i kombinerat med egna jobb. Så de flesta riktigt coola stylingjobben har jag varit assistent på, men det finns några jobb som verkligen varit viktiga för mig. Jag har assisterat på många stora H&M-kampanjer där både fantastiska locations och supermodeller varit inkluderade och som visats i hela världen, men en av de coolaste grejerna var när en stor H&M-kampanj prydde hela Times square i New York. Ett annat jobb som jag fortfarade är så glad och tacksam över att jag fick vara delaktig i är Filippa K's Spring/summer 2018 kampanj som frontades av Say Lou Lou, stylades av Lisa Lindqwister och fotades av min favoritfotograf i hela världen Camilla Åkrans. Det jobbet gjordes i L.A i november förra året. Och det senaste "wow-jobbet" jag var med på var ett stort jobb för Spanska Vogue då jag jobbade som assistent till set designern. Det var verkligen ett nypa mig själv i armen-ögonblick. Att få jobba med Vogue har alltid funnits på min bucketlist. Annars är jag väldigt stolt över några mindre stylingjobb som jag gjort för H&Ms nystartade koncept Afound. 

 

 

Hur funkar ditt jobb egentligen? Hur börjar man jobba som stylist?

När jag började studera till Estenom så pratade alla stora modebloggare om att det enda sättet att ta sig in i modebranschen var genom att blogga. Då kände jag att jag ville göra det på mitt eget vis, genom att plugga och få en finsk eftergymnasial utbildning i bagaget. Under utbildningen hade vi två praktikperioder och jag satsade stenhårt på att få bra praktikplatser och stipendier för att kunna finansiera dem. Under den första praktikperioden åkte jag till London, vilket kändes oerhört stort för innan mig hade ingen estenom varit längre bort på praktik än till Norge. Jag visste att ett CV där det står att jag praktiserat i London skulle väga högt när jag sedan året efter sökte praktik i Stockholm. Och det hjälpte mig att landa drömpraktiken på svenska ELLE. Där blev jag erbjuden jobb direkt efter avslutade studier och jobbade som modeassistent i ett år innan jag sedan började jobba på heltid som stylistassistent till min favoritstylist i hela Sverige, Lisa Lindqwister, som både är en av de absolut bästa stylisterna i Sverige men även medverkande moderedaktör för ELLE. 

Stylistyrket är egentligen ingenting man kan plugga sig till, det är mer ett lärlingsyrke och för att kunna nå en hög nivå behöver man börja sin karriär genom att assistera. Genom min erfarenhet på ELLE kunde jag direkt börja assistera Lisa som är på den absoluta toppen i modebranschen i Sverige och all den kunskap jag fått från henne och allt det jag lärt mig hade jag aldrig kunnat lära mig via någon utbildning. 

Det är ganska svårt att förklara hur mitt jobb funkar för det är så himla beroende på vilken typ av jobb det är man gör. Ett redaktionellt jobb för ett modemagasin skiljer sig mycket från att göra en reklamkampanj t.ex. Jobbar man med ett redaktionellt jobb så kan man få ett tema eller en trend av chefredaktören eller modechefen som man ska arbeta fram och sedan realisera på ett ganska fritt och kreativt vis. Där finns en frihet att blanda olika varumärken, designers och plagg medan en kampanj för ett varumärke är mer begränsat då man har enbart det varumärkets kollektion och plagg att jobba med och mer krav som ska uppfyllas. Då man gör en kampanj så ska man helt enkelt välja ut de allra bästa plaggen och styla dem på ett så tilltalande vis som möjligt, samtidigt som man också behöver ha varumärkets kund och målgrupp i åtanke samt visa hela kollektionens inspiration och bredd. Men mitt jobb är alltid utmanande, socialt, kreativt, ibland oerhört stressande och pressande, men alltid väldigt givande. Varje jobb är som en kreativ process.

 

 

Vad är det roligaste med ditt jobb och vad är de största utmaningarna?

Det roligaste är att få vara kreativ, vissa jobb kräver grundlig research och att få fördjupa sig i en trend eller hitta inspiration är något jag verkligen gillar, göra moodboards, det sociala med att jobba med mycket människor, den kreativa processen från början till slut, att få se en idé växa fram och sedan få fram ett slutresultat som skapats av ett kreativt team där stylist, fotograf, modell, hår- och makeupartist, assistenter mm alla tillsammans jobbat för att uppnå. Och att få resa runtom i hela världen! Jag har fått resa till så många olika länder och jag har fått se så många otroligt vackra platser som man aldrig skulle ha fått se annars. 

De största utmaningarna är att klara av att hantera stress, press, hård konkurrens, klara av att jobba med jetlag efter långa resor, alltid ha koll på läget, hinna hålla sig uppdaterad gällande rådande trender och mode, att man inte jobbar 9-5 måndag till fredag utan det kan vara superlånga dagar och vilken dag som helst. Det kan ibland vara svårt att förklara för vänner och familj vad man håller på med och det sättet man jobbar på kan påverka relationer. Men sen är det väl så i alla yrken att man måste offra vissa saker för att kunna ta sig framåt. 

 

Hurudana fördomar möter du som finländare i Sverige?

Vissa personer tycker att det är jätteroligt att påpeka min dialekt, de flesta på ett positivt vis, men vissa gör det på ett mindre snällt sätt. Jag har lärt mig att inte bry mig alls, eftersom att min mamma är finsk, pappa finlandssvensk och jag är uppvuxen på Åland så har jag en dialekt som är lite svårdefinierad då det är en blandning av så mycket. Det har också lett till att jag alltid haft en dialekt som inte riktigt är rätt någonstans. I Österbotten där släkten finns pratar jag väldigt svenskt, på Åland mer finlandssvenskt och i Sverige tycker folk jag låter supermycket som mumin. 

Förutom att de flesta i Sverige tror att alla finnar bara super, bär kniv, är väldigt tystlåtna och inte visar så mycket känslor så har många ganska bra koll på Finland ändå. Däremot så kan det uppstå lite roliga situationer när man råkar slänga in några finlandismer som inte alls är begripliga här, speciellt inte i Stockholm. Jag minns när jag var praktikant på ELLE och fick i uppgift att förbeställa en taxi till en fotografering som skulle ske dagen efter. Vi skulle ha med oss väldigt mycket kläder så därför behövde jag boka en bil med mycket utrymme så jag ringde till Taxi Stockholm och skulle beställa en "farmare" och möttes av noll förståelse. Jag visste nämligen inte att det heter kombi i Sverige och det tog ett bra tag innan jag och personen i andra sidan luren förstod varandra. 

 

Var vill du vara om 10 år?

Om 10 år hoppas jag på att arbeta som stylist med min bas i antingen Stockholm eller Paris och samtidigt få resa en hel del runt om i världen i mitt jobb. Jag skulle vilja jobba både som stylist men även som kreativ konsult för olika modeföretag och hjälpa dem framåt. Att få ha ett stort fint kontor i ett sekelskifteshus där jag kan jobba med allt från redaktionella jobb, till stora reklamkampanjer och styla personer inför stora galor. Att få ha ett kreativt jobb som är utmanande till den graden att man hela tiden utvecklas och någon gång når någon sorts självförverkligande. Jag drömmer om att kunna kombinera ett hetsigt arbetsliv med ett privatliv där jag kan ha en hund. Sedan finns en dröm om att äga ett torp på Åland så jag kan bli en sån där härlig sommarålänning. 

 

Henrikas Instagram hittar du här.

 

Nanó Wallenius
21.08.2018 kl. 15:06

"Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer"

Bilderna är lånade från Karins blogg med hennes tillstånd.

 

Vi tog ett snack med Ratatas grundare, Karin Lindroos. Efter vad som ser ut att ha varit en lång och skön sommar i sommarparadiset Folkets hus är hösten på kommande. Den största förberedelsen inför den nya årstiden är införskaffandet av en elcykel som hon kan svischa fram längs Helsingfors gator med.


Hur skulle du beskriva din egen blogg just nu?
Den är ganska vilsam och långsam, bildrik och färggrann, fokus på inredning och sköna stunder i livet. Något tips kring hållbar livsstil här och var.



Vad tror du är orsaken till att det är så svårt för dagens människor att varva ner i början av semestern?
Tempot i arbetslivet blir lätt oerhört intensivt, och att bryta det mot ett långsamt schema kräver några dagar av anpassning. Mitt mål är att komma bort från det där, vara sådär lämpligt sävlig och nervarvad året runt, men det är en process.

Vi har kunnat följa med förvandlingen av sommarhuset Folkets hus via din blogg, men vad blir ditt stora höstprojekt?
Jag tror det är dags att förvandla den gamla herr- och damtoaletten till ett fräscht badrum, kanske till och med lite av ett privat spa! Vi filar på ritningar och funderar på färger om kvällarna.

 



Hur har bloggandet förändrats de senaste åren enligt dig?
De tydligaste förändringarna om man ser flera år bakåt i tiden är förstås kvaliteten och enhetligheten på innehållet och ett redaktionellt upplägg med exempelvis återkommande teman och publiceringstid. Innehållssamarbeten och kommersialiseringen är förstås också nytt, och det är inspirerande att se när det görs riktigt lyckade kommersiella samarbeten mellan bloggare och uppdragsgivare.

Ser du dig själv som en influencer eller en bloggare?
Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer, en grupp att räkna med då man vill nå ut med sitt budskap till en nischad grupp, vare sig man vill nå en viss region, en viss ålder eller en grupp med ett visst intresse. Mikroinfluencers tycker jag särskilt finlandssvenska organisationer kunde anlita mera i samband med exempelvis kampanjer och lanseringar av olika slag, även om det redan görs i viss utsträckning.

Var hittar du inspiration till ditt jobb och din estetik?
Ledighet och semester, ostörda arbetsstunder med meditationsmusik i öronen, bra anteckningsblock och pennor med svart bläck, Instagram, poddar, bloggar, magasin, gamla hus, Pinterest.

 

Vad är det roligaste du jobbat med på senare tid?
I våras jobbade jag som redaktör för en kokbok för barn, och är väldigt glad och stolt över resultatet.

Och sist men inte minst - hur förbereder du dig på hösten?
Införskaffade en elcykel jag längtat efter länge så att jag kan susa runt på stan snabbt och smidigt. Kan varmt rekommendera till andra som rör sig långa sträckor under arbetsdagarna och ofta släpar på tunga väskor.

 

Läs Karins blogg på karinlindroos.com.

 

Nanó Wallenius
16.08.2018 kl. 12:42

Intervjuer

 

Här dyker alla intervjuer från Ratatas framsida upp.
 

 

Profiler:

 

 Henrika Bonn

 Karin Lindroos

 Johanna Bruun & Ida Enegren

 Amanda Grönroos

 Nayab Noor Ikram

 Ila Nordman

 Linnea Portin

 Déa Solin

 Jennifer Sandström

 Leena Sahlström

 Fia Doepel

  Erik Palm

  Vanessa Forstén

  Michaela von Kügelgen

  Emma Kanckos

 Emilia Nyberg

  Madelen Holmström

 Sandra Beijer

 Flora Wiström

 Elin Skoglund

 Matilda Wahl

 Olivia Hageus

 Moa Ericson

 Janne & Joni Keko (NAJSlifestyle)

 Kadi Lindman

 Daniela Skoglund

 Malin Öhman

 Jonna Jinton

 Jarina Leskinen

 Siri Fagerudd

 Ellen Strömberg

 Julia Degerth

 Liisa Mendelin

 Elin Willows

 Caroline Eriksson

 TildaSofia

 Michaela Finne

 Celine Granlund

Veckans blogg-intervjuer:

 

 Nanó - nano.ratata.fi

 Malin - malin.ratata.fi

 Alexandra - hedenandis.ratata.fi

 Astrid - astrid.ratata.fi

 Niklas - niklasgerkman.ratata.fi

 Sofia - filosofias.ratata.fi

 Amy - amy.ratata.fi

 Elin - elins.ratata.fi

 Jenny - andas.ratata.fi

 Adrienne - pepperminttoad.ratata.fi

 Rebecca & Sofia - fangslandevishet.ratata.fi

 Fia & Jarkko - thebluekitchen.ratata.fi

 Amanda - amandaiunderlandet.ratata.fi

 Jasmine - mittgronasamhalle.ratata.fi

 Louise - laserlouise.ratata.fi

 Melinda & Malin - estradpoesi.ratata.fi

 Kajsa - stormen.ratata.fi

 Julia - groniabo.ratata.fi

 Mikael - mikaelr.ratata.fi

 Bloggkoll - bloggkoll.ratata.fi

 Malin - malin.ratata.fi

 Sandra - grimbiard.ratata.fi

 Sara - pulsfrekvens.ratata.fi

 Ida - kudibyspoteter.ratata.fi

 Satu - satumainen.ratata.fi

 Elias - bringthenoise.ratata.fi

 Sonneblom - sonneblom.ratata.fi

 Fanny - argusti.ratata.fi

 Hanna Sofia - systrami.ratata.fi 

 Frida - bergochdalvana.ratata.fi

 Emilia - emiliakan.ratata.fi

 Koltrast - koltrast.ratata.fi

 Hanna - hani.ratata.fi

 Miilo - miilo.ratata.fi

 Anne - annehietanen.ratata.fi

 Julia - book.ratata.fi

 Louise - ordagrant.ratata.fi

 Fia - slainmejifolie.ratata.fi

 Rolf - kaffepausen.ratata.fi

 Kaneli - spicegirl.ratata.fi

 Sanna - detsannalivet.ratata.fi

 Linn - linnbyrkjeland.ratata.fi

 Amanda - magnolia.ratata.fi

 Lina - finalina.ratata.fi

 Jenna - bestfaceforward.ratata.fi

 Matilda - risgryn.ratata.fi

 Johanna - curroergosum.ratata.fi

 Saara - birdy.ratata.fi

 Caroline - lescouleursdesnuages.ratata.fi

 Inga-Stina - ingastina.ratata.fi

 Jenna - jenna.ratata.fi

 Emily - emily.ratata.fi
 

 

Ny blogg - Elias

 

 

Hej eliasjforsman.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Den frågan är en gammal favorit! Väntar oftast på ett svar till den från mig själv klockan två på natten framför badrumsspegeln. Trots att existensiella kriser kan slå till vid de flesta tidpunkterna har jag nog något hum om vem jag är (frågan framför spegeln kanske mest handlar om vad jag riktigt håller på med). Jag älskar att gå omkring i svarta jeans, svarta kragskjortor, svarta turtlenecks och svarta rockar. Ibland måste jag variera, så att jag kan tvätta allt svart. Mjölk, musik, filmer och udda, hipstriga eller annors bara speciella människor tycker jag också om! Tycker om att sitta på mörka, mysbelysta pubbar och ta ännu mörkare bilder på mina vänner. Jag är ärlig om de saker jag talar om. För vad är det för idé att tala om saker man inte vill vara ärlig om? Allt kan på gott och ont vara ett potentiellt skämt för mig. Anser även mig själv vara feminist. Det är väl relativt upplysande?

 

Vad kommer du att blogga om?

Det beror lite på vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Jag har en viss förkärlek för nonsens och för inlägg som i princip bara finns till för att vara roliga, men så tycker jag också om att kommentera på något som kanske har väckt relativt mycket uppmärksamhet. Min stil kan jag inte ändra på fast jag ville det. Mina vänner har informerat mig om att jag skriver som jag talar. Det kanske inte är en akademisk vinst, men it is what is. Vill skriva mer konstruktiva inlägg om saker som försiggår i vårt samhälle. Problemet är ju det att det är lite lättare att skriva raljerande om någon annans synpunkter på hur saker borde vara. Hehe. Kommer också blogga mer om filmer.

 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

Jag har lite försökt jobba på att bli mer personlig, dela med mig om mitt liv och vad jag håller på med. Jag är oftast inte den som faller i bitar och delar med mig om alla mina problem, utan lyssnar, ger något dåligt råd eller inflikar med ett opassligt skämt och får en irriterad blick före den berättande parten fortsätter. Men jag hade planerat skriva om veckan som gått. Den var lite annorlunda och dröp dessutom av sådan dekadens att huhhuh. Plus så fick jag också nyss om lite intriger, men dem kan jag ju inte avslöja ännu. Så förvänta er det, hör ni.

 

Nanó Wallenius
24.01.2017 kl. 11:41

Ny bloggare - Anomalina

 

 

Hej anomali.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Hejsan! Jag heter Lina Hassel, är soon-to-be 21 år och studerar till modersmålslärare i Åbo. Jag är den prototypiska ratata-bloggaren som pluggar litteraturvetenskap, har en pinsamt stor förkärlek till Instagram och åskådar världen genom mina feministiska glasögon (bildligt och bokstavligt talat).

Vad kommer du blogga om?

Jag tror mej ha ett övergripande tema i bloggen men ärligt talat så är de flesta inlägg väldigt spontana, de kan handla om allt från bajs till böcker och allt där emellan. Men utgångspunkten är oftast en arg, grubblande eller finurlig feminists betraktelser. Jag kan sällan hålla mej borta från debatter som puttrar i bloggosfären och jag har allt som oftast ett behov av att få spy ut mina tankar över tangentbordet. 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

I bakhuvudet ligger några idéer om kropp, hår och kalsonger. So stay tuned!

 

Nanó Wallenius
15.01.2017 kl. 23:51

Ny på Ratata - Världens bästa Karlsson

 

 

Hej karlsson.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Jag är en cynisk 25-årig Pargasbo som för tillfället bor i Helsingfors tillsammans med min flickvän och jobbar veckoslut på Radio X3M. Blev förra veckoslutet i sändning utmanad att starta en blogg, och här är jag nu. Har varit en rolig upplevelse hittills. Annars är jag samhällsintresserad, feminist och håller på med ståuppkomik samt skriver manus. 

 

Vad kommer du blogga om?

En svår fråga eftersom hela bloggvärlden är så obekant för mig. Men jag tror det blir en hel del samhälle, förhoppningsvis ibland med en rolig vinkling. Jag hoppas mina blogginlägg får läsaren att tänka. Det blir nog ingen dagboksliknande personlig blogg, har ett alltför tråkigt liv för det.

 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid. 

På min lista av saker jag vill skriva om har jag bland annat om att det är okej att vara en pessimist, varför det finns så få kvinnliga ståuppkomiker och om mitt djupa hat för Eurovisionen. "

 

Nanó Wallenius
27.11.2016 kl. 18:55

Ny på Ratata - Filosofias.ratata.fi

 

 

Hej filosofias.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Tjena! Jaa-a, jag är en semi-vuxen 27 årig studerande, halv-norsk med rötterna i Ekenäs och numera bosatt i Åbo. Är otroligt rastlös, socialt beroende och humoristiskt lagd - beskrivs även som glad, allt för snäll, känslig och världsvan. Intresserad av fotografering, gastronomi, musik, social media av alla de slag, resor och har nyligen upptäckt skrivandet! Nice!

 

Vad kommer du att blogga om?

Jag kommer att blogga om mitt liv, mina funderingar och allt det innebär - ärligt, klumpigt och utan filter.

 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

Har ingen aning om vad nästa inlägg kommer att handla om just nu, men har en massa funderingar på g. Allt från småstadsintriger till tränings ohälsa. Stay tuned! :D

 

 

 

 

Nanó Wallenius
08.11.2016 kl. 13:28

Ny på Ratata - Nicolina

 

Hej nicolinaa.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Jag heter Nicolina och är 19 år, fyller snart 20. Jag kommer från en liten by i Österbotten, men just nu bor jag i Vasa och studerar första året till socionom. Jag har en svaghet för fina kvällshimlar och havet, och tycker om att gå på kaffedejter med mina vänner. När jag inte är i skolan eller dricker kaffe hittar man mig i soffan med en bra bok i handen.

Vad kommer du att blogga om?

Jag har inte något speciellt tema på min blogg, utan jag kan blogga om lite vad som helst. Ofta skriver jag om mig och mitt liv, och då brukar det bli ganska ärliga texter. Däremellan kan det bli en hel del bilder också, för jag tycker om att fotografera. En blogg om min vardag helt enkelt.
 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

Det var en svår fråga! Men kanske ett inlägg om min depression och ångest, eftersom jag vill att det ska bli vanligare och lättare för folk att prata om psykisk ohälsa. Och för att det för tillfället är en så stor del av mig, som jag inte vill gömma undan.

 

Nanó Wallenius
14.10.2016 kl. 23:12

Ny på Ratata - Mikaels ögonblick

 

 

Hej femhundra.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Mitt namn är Mikael. Jag kan ingenting helt och hållet men vet lite om allt. Alla konstformer intresserar mig och jag är en amatörutövare inom allt. Rätt så nyligen flyttade jag tillbaka till min hemort, Jakobstad, för att studera grafisk design. 

 

Vad kommer du att blogga om?

Jag vet ingenting om bloggar och hoppas att detta inte urartar i katastrof, men tanken är att min blogg ska innehålla bilder, film och musik som jag skapar på min fritid för vem som helst att ta del av. Kanske en och annan dikt på dialekt.

 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

Tanken är att vi skall skapa ett nytt kollektivkonstverk inom en snar framtid, denna gång med utförligare dokumentering av processen. Förmodligen med tillhörande vernissagevideo.

 

Nanó Wallenius
04.10.2016 kl. 12:22

Ny på Ratata - Sastronauten.ratata.fi

bild - Sastronauten.ratata.fi

 

Vem är du egentligen?

Jag heter Sandra, jag är 21 år gammal och jag studerar grafisk design. Just denna höst lever jag loppan i Stockholm, men i november flyttar jag tillbaka till Jeppis. Det finns några saker jag tycker extra mycket om att göra: sy, gå på loppis, måla med vattenfärger och spela pokémon go. Jag har en hund också, hon heter Liv och hon är en chihuahua, hundar är det bästa jag vet.

Vad kommer du att blogga om?

Mest kommer jag väl blogga om min vardag, om ytliga ting så som kläder och inredning. Kanske kommer jag visa upp nånting jag målat eller skapat på andra vis. När jag kommer tillbaka hem ska jag fortsätta sy igen, och då kommer jag blogga mycket om just sömnad.

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.

Det kommer nog bli en hel del inlägg om Stockholmsäventyr jag varit med om. Kanske att jag snart lägger ut ett boktips eller kanske till och med en vlogg!

 

Nanó Wallenius
03.09.2016 kl. 16:13

Ny på Ratata - Milia.ratata.fi

 

Hej milia.ratata.fi! Vem är du egentligen?

Jag heter Milia och jag är konsthistoriker. För tillfället bor jag i Köpenhamn och arbetar med kulturexport, men jobbar också på min master i konstvetenskap. Jag är en rätt spontan individ som tycker om att resa och uppleva nya platser och saker, men också att grubbla över filosofiska, djupa existentialistiska och samhällspolitiska frågor, gå på loppis och äta sallad.

 

Vad kommer du att blogga om?

Jag kommer att blogga om konst och lite om min vardag som konsthistoriker. Mycket kommer att vara sådant som jag på ett eller annat sätt stöter på i mitt dagliga liv. Det blir allt från intressanta utställningar och fenomen till aktuella teman, böcker, tips, personliga erfarenheter och filosofiska funderingar.

 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid:

Om en dryg vecka åker jag till Berlin för att se den nionde Berlinbiennalen, så som man säger på engelska, stay tuned!

 

Nanó Wallenius
24.08.2016 kl. 17:32

Ny blogg - Hållbarhetsbloggen

 

 

Hej hallbart.ratata.fi! Vem är du egentligen?
Jag är en som tänker ganska mycket på många olika saker och gärna testar sådant som verkar vettigt. Har länge betraktat mig som en miljömedveten person men efter att jag började läsa om zero waste var det verkligen som att se på världen med nya ögon. Jag insåg att det finns en helt ny nivå av miljömedvetenhet att sträva efter och att det inte behöver vara svårt! När jag läst på ett tag tyckte jag att jag också hade något att säga om ämnet, därav bloggen. Jag försöker dokumentera mina egna vardagsreformer och hoppas på att samtidigt kunna inspirera andra.

Vad kommer du att blogga om?
Hållbara grejer! Sådant som var och en kan göra, som inte behöver vara svårt eller komplicerat och som är skonsamt för både människor och miljö. Jag kommer att blogga om hur jag strävar efter mindre plast och mera zero waste och dela med mig av min bästa tips för hur det ska lyckas. Dessutom har jag på känn att det också blir ganska mycket blogginnehåll som handlar om veganmat. Jag lagar gärna mat och gillar att nörda ner mig i kokböcker och fina matbloggar.

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en vecka:
Förmodligen ett inlägg om hur en på något enkelt sätt kan minska på sitt skräp i vardagen genom pyttesmå förändringar och utan stor ansträngning. Och så alldeles säkert ett inlägg om lättlagad och god veganmat!

 

Nanó Wallenius
01.06.2016 kl. 12:58

Hej där, nya bloggare!

 

 

Hej fangslandevishet.ratata.fi! Vem är ni egentligen?
Vi skulle kunna beskrivas som två spralliga personer med humor som lutar mot det lite sarkastiska hållet. Båda två studerar statskunskap i Vasa och älskar spontana utgångar och att resa. 
 

Vad kommer ni att blogga om?
Vi kommer att blogga om guldkornen i vår vardag, funderingar kring olika samhällsfrågor och i ett senare skede kommer bloggen också att handla en hel del om våra utbyten utomlands. Eftersom vi är två personer som delar på ett bloggutrymme så kommer ämnena på inläggen att hoppa från högt till lågt, från regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn till sorgen över en spräckt telefonskärm.
 

Ett typiskt inlägg som vi kan förvänta oss på bloggen inom en vecka:
Hmm.. Det var en svår fråga! Men ni kan antagligen förvänta er en sammanfattning av veckan som gått tillsammans med en hel del bilder som kompletterar. Förhoppningsvis kommer även en spaning eller ett tips med gällande feminism/politik. Sist och slutligen kommer troligen någon av oss att beklaga sig över högen av skolarbete som samlats haha. 
 
Nanó Wallenius
15.05.2016 kl. 17:06