Namn: Anne Hietanen
Ålder: 41
Gör: redaktör på svenska Yle,
mest kulturprogrammet Lasso på Yle Fem.
Bor: Helsingfors

Hej där, annehietanen.ratata.fi! Du är lite av en ikon här på Ratata och du har många följare. På din blogg ser man ofta en del kommentarer - hur tror du det kommer sig att dina läsare är så kommunikativa?

Jag tror att det helt enkelt beror på att jag ofta ställer små frågor i mina inlägg. Dessutom upplever jag att läsarna är mina vänner och jag tror att det är ömsesidigt. Man vill gärna kommunicera med sin vän. Tröskeln är låg.

Hur har din dag sett ut hittills?

Idag vaknade jag kl. 7 vilket betyder att jag hade en lugn morgon. Drack flera koppar kaffe i sängen medan jag surfade runt. Hade möte med min redaktion kl. 10 och kl. 12 lunchade jag med Hannah Norrena och Peter Westerholm, mina gamla kolleger och vänner från tiden då jag gjorde morgonradio. Efter det har jag skrivit en kolumn om lycka och en bokrecension om Jungerstens bok #döden. Kommer ännu att boka några intervjuer och efter det rultar jag hem. 

"Allt verkar alltid så mycket bättre sett utifrån. Därför och enbart därför skriver jag gärna på min blogg om sämre saker." är ett citat från din blogg. Vad tänker du kring många bloggars förskönande av livet?

En del människor mår bra av vackra ting och att koncentrera sig på dem. Jag är tyvärr helt tvärtom, skönhet gör mig nästan ledsen för den känns för mig inte på samma sätt sann så som det söndriga och lite fula. Jag ogillar allt som ser perfekt ut, det är för mig ointressant. Ytan kan bilda murar som skiljer oss från varandra, medan våra inre är det som sammanför oss. 

Ditt inlägg om att kvinnor har 10 år och 10 kg spelrum fick en hel del reaktioner. Hur upplever du ålderspressen?

Det är olika från dag till dag. Idag hade jag senast en ålderskris när jag i spegeln såg att jag klätt mig som en 12-årig pojke. Jag kan inte förstå att jag som just var 30 nu är över 40. Att man går från ung till gammal så snabbt! Det var en överraskning för mig. Men åren har fört mycket gott med sig, jag går inte runt och speglar mig hela tiden mera. Jag får inte uppmärksamhet mera på samma sätt som förr vilket är enbart skönt. Ibland kunde jag känna mig fången av alla blickar, imaginära eller verkliga. Jag har också blivit mycket mer förlåtande mot mig själv. Det är lite lättare att leva nu som äldre.
 

Namn: Louise Enckell
Ålder: 18
Bor: Helsingfors
Gör: studerar biologi vid Helsingfors universitet

Hej ordagrant.ratata.fi! Du skriver självreflekterande och observanta texter. Du är även relativt ny på Ratata - hur hittade du hit?

Hej! Jag hade själv följt med ett antal bloggar på Ratata i ett par år och tyckte om vad jag läste och såg och ville helt enkelt också prova på. Sen har bloggen också nu varit ett sätt för mig att hålla uppe skrivandet, i och med att jag prioriterade lite andra intressen i mitt val av studier. 

Har du alltid gillat att skriva?

Mitt spontana svar är ja, så länge jag kommer ihåg men antar att det började någon gång mot slutet av lågstadiet. Jag har vuxit upp omgiven av böcker så det kom ganska naturligt.


Du har nämnt att du slutat dricka kaffe . Hur kommer det sig?

Inte av någon annan orsak än att jag för en tid sedan märkte att min kropp reagerade väldigt starkt på koffeinet och jag kände att jag lika bra kan vara utan. Men i nödfall kan jag nog trotsa alla eventuella biverkningar!!


Du har skrivit ett inlägg om att du drömmer om att förbättra världen. Är det en tanke som följt dig länge?

Jo, det är det nog. Jag kan fortfarande känna mig naiv när jag säger det, men har ända sedan jag på allvar började fundera på vad jag vill bli som stor känt att jag vill göra något meningsfullt som har en direkt inverkan på min omgivning och världen. Någonstans då när jag insåg att alla barn faktiskt inte får gå i skola och har samma möjligheter som jag. Om det är något som rubbat min världsbild och mina drömmar mest när jag var barn så är det en resa till Indien då jag var tolv och för första gången såg vad absolut fattigdom är och hur oöverkomliga klyftorna mellan mig och gatubarnen i min ålder var. 

Förbättra världen kan man ju göra på tusentals olika sätt och i olika grad men för mig har det konkret tagit sig i uttryck som en dröm om att någon gång arbeta och hjälpa människor i länder där välfärd är en bristvara. 

Namn: Rolf Blauberg
Ålder: 29
Bor: i Helsingfors
Gör: lärare i modersmål och litteratur

Hej kaffepausen.ratata.fi! Du har skrivit många tänkvärda inlägg på din blogg om både utbildning, politik och manlighet - bland annat hur det är att vara man i en bloggvärld där majoriteten av skribenterna är kvinnor. Varför tror du om att så få män vågar träda fram i bloggvärlden?

Jag vet inte. Jag vill ju gärna tänka att det handlar just om att våga, men det kan precis lika gärna handla om att bloggen anses vara ett omanligt medium, en kvinnlig domän eller så är män bara fullkomligt ointresserade av att skriva för nöjets skull. Det kan också vara en kombination av allt det där jag nämnde just, hur som helst verkar tröskeln vara hög för killar.

Sedan tror jag – men det är bara fingertoppskänsla – att det finns trösklar och trösklar, om ni förstår vad jag menar. Att starta en blogg är kanske inte så svårt, men att gå ut med det – typ dela på facebook, gå med i grupper som finlandssvenska bloggare – tror jag kan kännas svårt för många. Här tror jag det kan handla både om en rädsla att inte passa in i en föreställd manlighetsnorm och om att bloggande män så tydligt är i minoritet i bloggvärlden. Men som sagt är det här bara spekulation. Jag kan ju egentligen bara utgå från egna erfarenheter och en rätt begränsad referensram.

(Tycker för övrigt det skulle vara kul om någon forskade i ämnet. En sådan avhandling skulle jag gärna läsa.)

Varifrån kommer ditt intresse för samhället?

Svår fråga. Jag har inte alltid varit intresserad. I huvudsak tror jag ändå det är en kombination av tre saker: grunden lades säkert under åratal som aktiv församlingsmedlem och ledare på diverse skribaläger. Saker som gyllene regeln och att alltid vända andra kinden rotades någonstans djupt i mig under den tiden (för den som är intresserad kan nämnas att det här med att öppet skriva om församlingsengagemang är något som fortfarande känns utmanande). Okej, men det var alltså grunden. En sak.

Sak nummer två: arbetet med min gradu. Jag skrev om tre sverigefinska romaner, om hur huvudpersonernas kön, härkomst och socioekonomiska klass påverkar deras förutsättningar att klara sig i livet. För mig var det här en ögonöppnare. Romanerna och min forskning öppnade slutgiltigt mina ögon för en värld jag inte längre vill blunda för. För de facto orättvist fördelade resurser, för att alla inte startar från samma linje i livet, för att det finns klyftor som är obekväma att känna till och hopplöst svåra att överbygga – speciellt om vi i vårt samhälle väljer att spara på dem som har minst resurser från början.

Sak nummer tre: att jag fått inse mina egna begränsningar och varit tvungen att möta min egen ofullkomlighet. Tidigare såg jag saker som var fel, människor jag tyckte var fel, brister som jag trodde jag aldrig kunde ha. Allt det där fanns utanför mig. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att allt det där som jag alltid placerat utanför mig också kan finnas i mig. Att det jag trodde jag stod ovanför är mänskligt, en del också av mig. Den insikten drabbade mig hårt. Efter det har jag alltid undvikit att döma, alltid försökt förstå.

Det är kanske just därifrån intresset för samhället i grund och botten kommer ifrån; från oviljan att döma andra och ett frenetiskt behov att förstå.

Har du någon förebild?

Jag har många. Min sambo, mina föräldrar, mina vänner, min hund (superbra på att inte stressa). Idrottare, författare, politiker, religiösa personer.

Om vi tänker på bloggare, om jag skulle nämna en som har påverkat mig skulle det säkert vara Amanda som skriver här. Hon har ett sätt att skriva om svåra saker som jag gillar. Oavsett hurdana kommentarer hon får lyckas hon alltid svara vänligt, hon verkar genuint intresserad av att förstå dem som kanske tycker olika än hon. Det beundrar jag, för det är jag inte så bra på själv alla gånger.

Vad är den bästa platsen att blogga från?

Just nu sitter jag hemma i soffan. Det är ett bra ställe. Jag gillar också caféer, kafferum, balkonger, terrasser, klippor i skärgården. Äh, jag bloggar väl var som helst där det finns några minuter lugn att samla tankarna och en nätuppkoppling.

Bild - kaffepausen.ratata.fi

Namn: Sanna Korpi
Ålder: 19
Bor: Helsingfors
Gör: 3,5 års abiturient som blir student i höst,
samt jobbar på en snabbmatsrestaurant mellan varven.

Hej detsannalivet.ratata.fi! Du skriver klokt och din blogg är en frisk fläkt - vad är du för en typ egentligen? Berätta!

Man tackar! Och ja, jag är i allmänhet en positiv person som försöker att inte ta sig själv för seriöst och bara ha ett roligt liv. Det handlar om att njuta av allt och uppleva nya saker hela tiden, vilket jag tycker är det bästa som finns! Men då jag upplever och reser, så får det mig också att reflektera över olika saker, som jag sedan ofta skriver om för att få tankar ner på papper, och då blir det ofta bloggen som blir forum för det. Jag är nyfiken på allt och alla, och vill se och uppleva allt före jag dör - det är detsannalivet i ett nötskal! 

Förutom att du bloggar så vloggar du också ibland - vad fick dig att börja med det?

Jag hittade youtube för kanske 5 år sen, och hittade snabbt olika kanaler med olika intressanta människor, och började följa deras videon och liv. Jag tycker det är himla roligt att se andras kreativitet och vad de tycker och tänker, och därför blev jag taggad på att göra det själv också! Det är något jag vill göra ännu mera, och bli bättre på. Dessutom är det jätteroligt också; hela processen med att filma och editera, det är kul!

Har du några förebilder/idoler i livet?

Jag kunde egentligen nämna så många olika personer, som på ett sätt eller annat har inspirerat mig, men en kanske lite otippad person som påverkat mitt liv ganska mycket är faktiskt Ed Sheeran. Att vara 14 år gammal och alldeles vilse i livet, och sedan hitta en artist som för det första alldeles själv har jobbat sig upp till den position han är i nu genom att bara spela och spela dag in och dag ut, samt en person som genom intervjuer och citat fick mig att inse att livet inte behöver vara så jobbigt och seriöst, förändrade faktiskt mitt liv. Jag känner att mycket av min optimism kommer därifrån, och viljan till att jobba hårt för det jag själv vill!

Vad ä dina planer för i år och vad gör du om tio år?

Planen för det här året är att resa lite, och dessutom bli student! Om 10 år är planen att jag ännu också reser, men att jag också får jobba som journalist i en form eller en annan. Kanske får jag leda Eurovision, eller Allsång på Skansen? Hoppas också på att få publicera en bok före jag fyller 30 och kanske även ha en egen familj i någon form. Ska bli spännande att se vad som händer!

Namn: Amanda Helling
Ålder: 23
Bor: I Vasa
Gör: Frilansar som fotograf, grafisk planerare och illustratör och skall denna höst arbeta under 
ett lärlingsstipendie hos en grafikkonstnär.

Hej där magnolia.ratata.fi! Du har flera fina bilder på din blogg och jobbar som fotograf ibland - vilken del av fotografin intresserar dig mest?

I grund och botten är det estetiken som intresserar mig. Ett vackert ljus, en harmonisk komposition och texturen hos motivet. Just nu är jag dessutom intresserad av den terapeutiska effekten som både den fotografiska handlingen och själva fotografiet kan ha. Jag är även nyfiken på hur jag kunde föra fram feministiska budskap genom fotografin utan att det blir för uppenbart. Kunde en multiexponering med celluliter och kroppshår i kombination med något annat vora en idé?

Du skriver också viktiga inlägg om sådant som inte diskuteras så mycket i vår kultur, nämligen Ibs. Hur känner du inför att skriva om det?

Det har varit en lång process för mig att processera och acceptera min Ibs. Efter några år av isolering märkte jag att det hjälpte när jag fick lätta på hjärtat och tala av mig. Det känns också viktigt för mig att sprida information till dem som kanske inte vet om att de har Ibs eller för de som har och behöver hjälp. Andras upplevelser kan vara guld värda för att lätta den egna - genom dem får åtminstone jag tröst, vetskap om att jag inte är ensam och att det finns olika sätt att lindra smärtan och ångesten.

Var ser du dig själv om tio år?

Jag ser mig i ett liv fylld med hoppfullhet, iver och glädje. Jag har fortsättningsvis en trygg vardag med smärre problem. Ost, konst och kärlek!

bild - magnolia.ratata.fi