I mötet mellan konst och funktionalitet

22.01.2019 kl. 21:44

Foto: Theresa Storbacka

 

Smyckeskonstnären Theresa Storbacka från Vasa kände efter formgivningsstudierna vid Novia att hon ville fördjupa sina studier. Det ledde till studier i smyckeskonst vid konstakademin i Antwerpen, Europas diamanthuvudstad. Efter studierna flyttade hon tillbaka till Finland, var hon nu jobbar med sin egen smyckeskonst i sitt arbetsrum i Helsingfors. Hennes vision är att smycken inte nödvändigtvis behöver vara bärbara, men att de har en koppling till omvandling av vår inre värld genom sin symbolism.

 

Hur började ditt intresse för smyckesdesign?

Kommer inte ihåg exakt hur eller när det började, men efter att jag utexaminerats som formgivare 2006 från Novia i Nykarleby (då Svenska yrkeshögskolan) kände jag att jag i något skede ännu vill gå mer in på djupet i något visst område. Formgivning kan nämligen vara ganska brett. Vänner har berättat att jag redan efter formgivningsstudierna nämnt smyckesdesign som ett alternativ. Men jag började fundera mer allvarligt på det först kring 2013-2014, eftersom jag kände ett behov att uttrycka mig och hade svårt att hitta arbete som kändes tillräckligt givande. Då förstod jag att jag måste våga satsa på egen konst eller design. Jag såg inget annat alternativ även om det var en osäker väg, men jag kunde inte längre fortsätta som förr. Behovet att växa och gå vidare var så stort. Själva smyckedesignen/konsten kändes rätt eftersom jag alltid njutit av att arbeta med händerna och uttrycka mig på ett personligt sätt. Jag kommer ihåg att lärarna sagt att jag uttrycker mig personligt, och själv kände jag att det inte riktigt passade in i traditionell formgivning, där funktionen oftast är den viktigaste aspekten. Smycken kan vara hur konstnärliga som helst och behöver inte ens vara bärbara om man gör konst. Dock känner jag att det är härligt ifall människor vill bära mina smycken eller om de berör estetiskt och/eller innehållsmässigt. 

 

 

Var hittar du inspiration?

Oj, på många ställen. För att hitta ett tema utgår jag oftast från personliga erfarenheter, tex något jag inte mår bra av men vill göra något åt eller kommentera genom min konst. Samtidigt funderar jag på om det är något som också kan beröra andra. Psykiskt och spirituellt välmående är ett tema som intresserar mig väldigt mycket. I mitt slutarbete i Antwerpen behandlade jag temat rytm från ett perspektiv av välmående. Jag hittar också inspiration i naturen, i hantverkstekniker men just nu även i moderna fenomen, tex. sociala medier. Det är en kombination av många element och inspirationskällor. 

 

Hur började du studera vid Akademin i Antwerpen?

Jag visste att jag ville studera utomlands i Europa. Först var jag inriktad på London men vid närmare eftertanke kändes det inte realistiskt att studera där för mig. Jag ville klara mig i stort sett på studielån och ha en viss livskvalitet, som för mig betydde att det måste vara enkelt att ta mig till ställen och ha det mesta jag behöver nära. Jag kollade sedan vidare på andra alternativ, tex Amsterdam, men kände också att det verkade för kaotiskt för mig. Till slut råkade jag hitta Antwerpen och läste att skolan var en av de äldsta konstskolorna i Europa. Staden är även ett av världens centrum för diamanthandel. Ju mer jag fick reda på, desto intressantare kändes staden. Staden var en viktig handelsstad under guldåldern och den pittoreska, gamla arkitekturen finns ännu kvar. Även utbildningen kändes utmanande i och med att den var inriktad på både smyckekonst och -design, dvs det fanns mycket jag kunde lära mig! 

 

 

"Nu är jag tacksam över att det var tufft. Det är inte alltid bekvämt eller lätt att utvecklas. Lite växtvärk hör till."

 

Hur var det att bo och studera där?

Studierna kändes verkligen tuffa! Det tog ett tag att vänja sig vid att studera igen, att bo i ett nytt land med ett nytt språk. Tempot och kritiken var hårdare än jag varit van vid i Finland. Det kändes i början främmande att ha massor av deadlines och dessutom bli poängsatt för sina färdigheter och inte enbart kurser i slutet av året. Om man inte fick tillräckligt höga poäng blev man tvungen att göra om året eller hoppa av! Jag förstod ändå att syftet var att vänja oss vid verkligheten efter skolan. Nu är jag tacksam över att det var tufft. Det är inte alltid bekvämt eller lätt att utvecklas. Lite växtvärk hör till. Ifråga om staden kändes det skönt att kunna bo mitt i centrum på gångavstånd till skolan. Prisnivån på hyror var mycket lägre än i Finland. Antwerpen är fullt av kreativa människor och evenemang. Där fanns alltid något på gång. Själv försökte jag dock fokusera mest på skolan eftersom det var ett stort beslut att flytta utomlands och ta studielån. Jag saknade dock mer natur där. Det var den största orsaken varför jag inte ville stanna i staden efter att jag utexaminerats. 

 

 

Berätta om ditt utbyte i Norge.

Då jag fick reda på att det fanns möjlighet att göra utbytesstudier kände jag att jag absolut ville göra det! Jag var nyfiken på hur det är att studera smyckedesign/-konst i ett annat land och skola; ifall deras sätt att närma sig smyckekonst var annorlunda. Jag valde Oslo och National Academy of Fine Art, eftersom dom har fantastiska faciliteter och utrustning där. Arbetssättet var också som natt och dag till skolan i Antwerpen. I Oslo var man utöver en del teorikurser fri att arbeta i sin egen takt med det man själv ville. Det var även lättare att samarbeta med andra avdelningar i skolan. Linjen fokuserade på både metall och smycken. En del studeranden gjorde inte alls bärbara smycken men istället skulptur eller installation. Det var ett mycket intressant och givande halvt studieår! Eftersom det var mitt sista och tredje studieår fokuserade jag på att hitta ett tema till mitt slutarbete och undersöka det på olika sätt, samt lära mig nya tekniker. Det kändes underbart att dessutom få promenera till skolan längs den forsande floden som går igenom staden! Så som jag hade saknat natur! 

 

 

"Jag kan ändå inte tänka mig att bara tillverka, eftersom jag känner ett behov av att kommunicera något; det bör kännas meningsfullt för mig innehållsmässigt, annars kan jag inte jobba med det."

 

Hur tänker du när du designar smycken?

För mig börjar det ofta med innehållet, åtminstone då det är frågan om ett konstnärligt projekt. Men materialet kommer också starkt med i ett tidigt skede och går hand i hand med innehållet, eftersom varje material har sina möjligheter och begränsningar som är bra att känna till. Jag funderar på vad jag vill säga och provar sedan på möjliga tekniker och material att arbeta med. Ibland gör jag prover i andra material för att se hur saker och ting funkar visuellt; lite som att skissa, men jag skissar även på papper. Det som leder vidare bäst för mig är dock att prova sig fram i det riktiga materialet, se kritiskt på proverna, och samtidigt ge rum för spontanitet och nya upptäckter. Om jag inte känner mig helt nöjd så fortsätter jag att prova på olika lösningar och ber gärna om feedback vid behov, tills jag får fram något som känns rätt. Jag tror att jag på något sätt försöker skapa balans i mig själv genom det jag gör. Uttrycket kan variera men det hittar sin form genom ett inre behov. Jag gillar inte alltid själva processen; den kan vara ångestfylld då och då men jag accepterar att det hör till den kreativa processen. Det jag njuter mest av är själva tillverkningen av det slutliga arbetet. Jag kan ändå inte tänka mig att bara tillverka, eftersom jag känner ett behov av att kommunicera något; det bör kännas meningsfullt för mig innehållsmässigt, annars kan jag inte jobba med det. Vad som är meningsfullt för mig har tagit åratal att luska ut. Det hänger starkt ihop med mina värderingar, styrkor, färdigheter och passion. Livserfarenheterna och svårigheterna på vägen har hjälpt mig lyssna på min inre röst; vad jag egentligen vill och vad som känns bra för mig. Egentligen känns det inte ens viktigt för mig längre att definiera vad jag gör, om det är design, hantverk eller konst. För mig handlar det mer om att skapa på det sättet som känns naturligt. 

 

Du har nyligen varit på ett art residency i Portugal. Hur var det? 

Det var helt fantastiskt! Jag var i Mértola i sydöstra Portugal på ett residens ägt av holländska konstnärer. Jag var där mitt på sommaren under den varmaste tiden och upplevde värmeböljan på 45 grader! Det gick bara att vistas ute på morgon och kväll pga hettan, så det gällde att försöka arbeta inomhus dagtid. Jag fick använda ateljén som är belägen i vad som en gång var en kyrka. Jag hade länge drömt om att resa till Portugal och är så tacksam att jag fick stipendie för residenset via Svenska Kulturfonden! Jag blev så inspirerad av allt jag upplevde i Portugal; det lokala hantverket, visuella uttryck och arkitektur, historia och natur. Mest av allt inspirerades jag dock av själva residenset som även hade en organisk trädgård, djur och lång historia. Det har varit både kloster, vingård och troligtvis fästning. Jag blev otroligt berörd av hur konstnärsfamiljen skötte stället och levde i symbios med omgivningen. Det stärkte mig som konstnär - jag vill skapa i symbios med mitt inre och den omgivning jag lever i, vilket är en outsinande källa för inspiration och idéer, eftersom allt är i ständig rörelse... 

 

Foto: Nathan Ishar

 

"Jag vill vara i kontakt med omvärlden genom skapandet. "

 

Hur var det att flytta tillbaka till Finland? Vad är dina planer där nu?

Det kändes inte helt lätt att flytta tillbaks till Finland, eftersom jag gillade att bo ute i Europa. Dock kändes det bra att kunna kommunicera på sitt eget språk igen och att knyta kontakter i hemlandet. Det var både en lättnad och svårighet att flytta tillbaks - lättnad för att studierna var utförda men en utmaning eftersom framtiden är osäker och kommer alltid att vara det. Det måste jag bara leva med så länge jag arbetar med konst eller design. Efter studierna kändes det bra med en liten paus för att återhämta mig men sen behövde jag ta mig vidare. Lyckligtvis fick jag möjligheten att arbeta som lärling på Lokal galleriet i Helsingfors, där jag fick vara i kontakt med människor och se hur man kan främja konst, design och hantverk. 

Just nu arbetar jag med hjälp av ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden, vilket jag är väldigt tacksam över. Det känns som att alla livsförändringar och stora beslut fick sin mening.

I övrigt har jag nyligen lärt mig att arbeta i sten, vilket ger nya möjligheter i fortsättningen. Jag har redan en massa idéer och tankar jag vill jobba vidare på det här året. Jag har också skaffat en mentor, Helena Lehtinen, som är en erfaren smyckekonstnär, eftersom jag känner att det är viktigt att få feedback och diskutera med människor som har erfarenhet, för att hitta nya synvinklar och perspektiv. Nu gäller det att utforska idéer, material och tekniker och arbeta för att kunna ställa ut arbeten nästa höst. Det känns som en intressant utmaning att lära mig leda mig själv och hitta min process nu efter skolan. Vad som händer efter stipendieåret vet jag inte, men jag gör mitt bästa för att kunna fortsätta med det här. Jag vill vara i kontakt med omvärlden genom skapandet. 

 

Vad är ditt roligaste smyckesrelaterade minne?

Ett väldigt roligt, nyligt minne är från september då jag tillsammans med min syster, som studerar konstpedagogik på Aaltouniversitetet, brainstormade om möjliga namn för några smycken jag skulle ställa ut i Porto på hösten. Vi skrattade så vi nästan grät då vi hittade en guldådra av passande namn! En annan kul grej som hände i höstas var att ett av mina smycken blev köpt av Smyckeskonstsamfundets kollektion i Finland för att vara med i ett nytt koncept där folk kan låna konstsmycken via Korutaidelainaamo i butiken Liike i Helsingfors.

 

Länkar:

Theresa Storbackas hemsida

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Här på framsidan lyfter vi intressanta personer, evenemang och projekt.

Bloggat hos oss

Intervju med Arvid Mörne-vinnaren Mathilda Larsson

Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen.

Läs hela intervjun på Århundradets bokklubbs blogg.

24.05.2019 kl. 12:06

Morsdag

24.05.2019 kl. 12:03

Duktighetens kilopris

Jag har ett konstigt förhållande till duktighet. Jag känner mig duktig när jag äter sallad istället för chips till middag. Jag känner mig duktig när jag skriver uppsats istället för att ligga i sängen och scrolla instagram. Jag känner mig duktig när jag vågar vara social, fast den rädslan har tunnats ut under åren och numera visar sig bara ibland. Så duktigheten finns i vardagen, liksom. Den är en ständigt närvarande måttstock där antal kilogram duktighet på kvällen bestämmer huruvida jag ska få känna mig bra över dagen som varit. Om jag får tillåtelse att känna mig bra över mig själv. Om jag är värdig.

 

Om duktighet på den nya Ratatabloggen Tofflor.

24.05.2019 kl. 12:02

Mest kommentarer

En hel arbetsvecka väntar  3 kommentarer
Babybloggträffen 3 kommentarer
Det är pengarna som snackar... 1 kommentarer