Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

25.09.2018 kl. 10:15

Foto: Jessie Adler

 

Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Hanna Nordenswan är aktuell med “Det som kunde varit”, en minidokumentär om brustna hjärtan i tre generationer.

Medan 29-åriga Hanna Nordenswan svarar på mina frågor sitter hon i sängen och lyssnar på vädret. Utomhus, i staden New York City, åskar det. Efter en en kandidatexamen i journalistik vid Soc&Kom i Helsingfors och en period av av jobb flyttade hon till USA för att börja studera dokumentärfilm på magisternivå vid School of Visual Arts, studier som hon nyligen blivit klar med. Hennes senaste dokumentärfilm, “Det som kunde varit”, har också nyss publicerats på Yle Arenan.

- Just nu jobbar jag på lite olika film- och fotoprojekt och förbereder mig för premiärvisningen av mitt slutarbete, en 25 minuters dokumentärfilm om nattstädare. Och så har jag precis börjat podda med min kollega och kompis, Yles Afrikakorre Liselott Lindström!

Hanna har redan hunnit jobba inom flera journalistiska områden, men för tillfället är det historieberättandet genom dokumentärt filmande som står främst. Som frilansande journalist och dokumentärfilmare går hennes dagar ut på att skriva, banda, klippa, fota och filma. Hon berättar att hon älskar att ställa frågor till folk. Som journalist kan man i princip ringa upp eller gå fram till vem som helst och ställa frågor, och alla accepterar det systemet utan att tveka.

 

Du har nyligen gjort minidokumentären "Det som kunde varit". Berätta lite om den! Hur kom du fram till att brustna hjärtan var ett tema du ville göra en dokumentär av?

- Ja! Började jobba på den som ett skolprojekt vintern 2016 och sedan utvecklades den till något lite mer. Den utgår från mig själv och att jag var hjärtekrossad och utforskar sedan hur min pappa och min farfar klarade av liknande situationer och hur deras liv blev på basis av det. Det började med att jag tänkte på telefonsamtalet jag ringde till min pappa när jag blivit dumpad och låg på golvet och grät, och tänkte att det kunde vara en inledande scen i en dokumentär om krossade hjärtan. Sedan utvecklades det till en tanke om att intervjua pappa och farfar, för att ställa de frågor jag annars inte skulle ställa medan båda fortfarande lever. Igen - det fantastiska med att vara journalist och bara knäppa på en kamera eller bandspelare och kunna fråga en massa konstiga frågor bara för att "det är ens jobb", och den som intervjuas bara accepterar situationen.

En annan tanke med projektet var att visa en annorlunda mansbild, att lyfta män som pratar om kärlek och känslor. Eftersom Hanna dessutom själv var mitt i att sörja ett avslutat förhållande kändes det naturligt att inleda samtal med både sin pappa och farfar, som under sina liv också blivit dumpade av kvinnor de trodde de skulle leva sina liv tillsammans med. Hjärtesorgen blev en bra utgångspunkt för att ställa frågor om deras erfarenheter.

 

Från Helsingfors till Johannesburg

Under sina studier vid Soc&Kom valde Hanna att åka på utbytesstudier till både Johannesburg och Dar es Salaam. Hon berättar att hon var intresserad av Afrika främst eftersom det kändes som att hon visste så lite om kontinenten på grund av underrepresetationen i medier. Bilden av Afrika i västerländsk media är dramatisk - å ena sidan är det kaos, å andra sidan är det extrem och exotifierad skönhet. Studierna i Johannesburg påverkade Hanna på många sätt. Hon fick snabbt äta upp en hel del fördomar hon haft. Efter att ha fått se kontinenten med egna ögon kändes det dessutom ännu viktigare att jobba med journalistik som representerar länder i Afrika på ett bredare och bättre sätt.

 

Vilka är de största lärdomarna du fick genom att jobba och studera där?

- I Johannesburg studerade jag film för första gången och lärde mig grunderna i dokumentärfilmsproduktion - kunde verkligen inget innan så var 100% mer kompetent efter de studierna. Och som sagt var det en sådan ögonöppnare att bo i Johannesburg i några månader, jag insåg till exempel för första gången på riktigt alla privilegier jag har som vit. Det känns lite dumt att säga men efter att ha levt i en europeisk och väldigt vit bubbla fram tills dess så slog det mig faktiskt ordentligt först då.

I Dar es Salaam lärde Hanna sig hur man frilansar på riktigt. Där och då blev hon både en modigare resenär och modigare frilansjournalist. Hon började höra av sig till medier hon gillade och erbjöd sig att göra reportagen åt dem, och valde att åka till ställen som verkade intressanta.

- Det värsta som hände var att jag fick en massa nej, det bästa var att jag fick uppleva en många olika platser och träffa så många människor.

 

Stressigt men underbart

I maj blev hon klar med magisterstudierna från the Social Documentary Program vid the School of Visual Arts i New York. Hanna menar att det är superstressigt men också underbart att bo i the Big Apple.

- Under de två studieåren var tempot helt sinnessjukt och allt var mindre underbart, så här i efterhand vet jag inte hur allt riktigt gick ihop. Det var väldigt lite *rooftop parties in Brooklyn* och *hailing a cab on Broadway* och massor av stressiga nätter i mörka klipprum och evighetslånga metrofärder släpandes på kamerautrustning. Men efter drygt två år trivs jag ändå så pass bra att jag stannar kvar ett tag till och ser hur det funkar att jobba och leva och så.

Mitt under studierna i New York fick hon även veta att hon fått Kim Wall-stipendiet från Thanks to Scandinavia, en organisation som stöder nordiska studenter ekonomiskt i USA. Kim Wall var själv stipendiat hos organisationen när hon studerade vid Columbia.

- Nu har det ju dykt upp flera stipendier i hennes namn, eftersom hon kände och berörde så många - till exempel Columbia har ett eget Wall-stipendium nu. Men självklart betydde TTS:s stipendium jättemycket för mig, att de som kände henne ens placerade mig i samma kategori som henne var otroligt rörande och hedrande. Jag har fått träffa hennes familj och lärt mig mycket om hennes arbete sedan dess och känner mig otroligt inspirerad och imponerad av henne, och de diskussioner om kvinnliga journalisters säkerhet och ställning som nu pågår är otroligt viktiga.

 

Press på att lyckas

Hanna säger att hon funderar mycket på prestationer och att vara duktig. Hon känner press på att “lyckas” och att hon måste bevisa för sig själv och andra att hon klarar av saker och ting. Samtidigt njuter hon av det hon jobbar med och att det säkert delvis ligger i hur hon är - att vara ambitiös och alltid kämpa sig vidare.

- Det har ju kanske hänt på bekostnad av annat - jag har flyttat massor de senaste åren och känner mig ibland ganska rotlös. Jag tycker ju inte själv att jag hunnit med så mycket, jag ser på andra och tycker att de gjort så mycket mer. Men så bläddrar jag i mitt eget flöde i sociala medier och tänker att det ger en så glansig bild av hur mitt liv egentligen är, jag lyfter ju bara upp sådant som jag är stolt över och inte allt som inte är så bra. Trots att jag är medveten om att det är så för andra också jämför jag mig väldigt mycket med andra människor och deras prestationer, det är ju klassiskt duktig flicka-beteende. Jobbar på att chilla lite och känna mig trygg i det jag klarar av. Och försöker balansera rädslan att misslyckas och att känna ett behov av att bevisa något med att ändå kunna vara stolt över vad jag gör och njuta av det.

 

 

Länkar:

 

Podden om Afrika, podcast med Hanna Nordenswan & Liselott Lindström

Det som kunde varit, dokumentärkortfilm av Hanna Nordenswan på Yle Arenan

Stipendiatintervju (Thanks to Scandinavia Kim Wall Memorial Scholar) med Hanna Nordenswan, av Liv Grimsby


 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Här på framsidan lyfter vi intressanta personer, evenemang och projekt.

Bloggat hos oss

Månadens gäst hos Filosofia

Mitt artisteri och mitt frilansande har alltid varit lite upp och ner, men just nu känns musicerandet som självklart! Men om jag inte skulle hålla på med musiken skulle jag nog utbilda mig till lärare eller förskolepedagog. Jag gillar att jobba med människor och kanske framför allt barn. Det jag uppskattar mest med att jobba med barn är att dom alltid har så spännande och roliga sätt att se på saker och ting, man har mycket att lära varandra känns det som. Det är jättekul att känna att man inspirerar och lär ut (åtminstone enligt mig själv) vettiga funderingar och tankesätt till unga. Barn kan va väldigt djupa och öppna, ofta mycket mer än vad vuxna är eller kanske framför allt vågar vara.

 

Filosofia har intervjuat musikern Yohan Henriksson. In på hennes blogg och läs!

03.09.2018 kl. 17:59

Uppfyllda drömmar

Jag har på grund av ett flertal orsaker fått möjlighet att ta an nya ansvarsområden på jobbet. Egentligen flera ansvarsområden. Jag har fått en ny titel och en löneförhöjning och massa nya arbetsuppgifter. PANG! Jag som några år sedan önskade mig något nytt i arbetslivet har fått precis det, och lite till. Jag är där nu. Jag gjorde det. Jag klarade det.

 

Linda om vad som hänt den senaste tiden.

03.09.2018 kl. 17:54

Åtta år senare

 

Hela juli var jag ledig och njöt av friheten men när augusti började var jag frilansfotograf på heltid. Alltså fattar ni peppen?! När jag var 20 år och börjat mina studier i England kunde jag ALDRIG tro att jag åtta år senare skulle vara här var jag är idag.

Ugglan om vad hon gör just nu.

 

03.09.2018 kl. 17:46