Lite skrik från Hong Kong till Helsingfors

20.04.2018 kl. 13:40

 

Ett kortvarigt jobb utomlands, tillräckligt långt för att lära känna en ny kultur, tillräckligt kort för att inte få en allt för dramatisk hemlängtan, är en dröm för manga unga i dagens globala värld. För 29-åriga frilansjournalisten Liisa Mendelin blev detta verklighet. Under tre månader hösten 2016 jobbade hon som volontär för Finska Missionssällskapet i Hong Kong. Sedan några år tillbaka har hon bloggen Lite skrik. Ratata fragade Liisa om livet både i öst och väst.

 

 

Hur skulle du beskriva din tid i Hong Kong?

Det var omvälvande att bo i en så annorlunda kultur, mitt i en miljonstad. Det var tungt på många sätt (ensamt, svårt att hitta vegetarisk mat, trångt på gatorna och mycket avgaser i luften ) men också roligt. Hong Kong har fantastiska vandringsleder, väldigt trevliga människor och välorganiserade system för allt från lokaltrafiken till offentliga toaletter.

 

Berätta lite om hur du bodde!

Jag bodde i en minilägenhet på tre kvadrat. Rummet var lika brett som en enkelsäng (90 cm) och sängen var uppe på ett loft. Under sängen fanns ett litet skrivbord och krokar att förvara grejer på. Jag hade tur som hade ett litet fönster som gick att öppna. Jag delade badrum och ett provisoriskt kök (utan spis) med ca 30 andra.

 

 

 

Vad var mest meningsfullt med dina arbetsuppgifter?

Att intervjua människor och få höra deras livsberättelser. Likaså att umgås med barn och ungdomar i församlingen jag jobbade i. De lever under väldigt hög press att prestera bra i skolan för att inte bli gatsopare när de blir vuxna. Allt är dyrt i Hong Kong så för att undvika fattigdom måste du verkligen prestera på topp för att få ett toppjobb för att kunna bekosta det som i mina ögon är ett helt vanligt liv, med anspråkslöst boende och mat.

 

Vad är tre saker du skulle vilja ta med dig från Hong Kong till det finska samhället?

1) Glädjen över att vara tillsammans. Det syntes i Hong Kong oftast i att alla ville ta selfies och gruppfoton, inte bara några gånger utan flera gånger på en kväll. Den här glädjen syntes också i att jag fick ett entourage från församlingen som följde med mig till flygfältet på natten när jag skulle åka hem från HK.

2) Frimodigheten att öppet visa att man tycker om gulliga saker. Flera av farbröderna jag jobbade med i församlingen hade mjukisdjur som hängde från jackans dragkedja eller pennor med gulliga suddgummin, och de älskade verkligen att jobba med barn, hur odrägliga de än kunde vara stundvis. Att barnen var så gulliga verkade kompensera det mesta.

3) Gatumatskulturen. Hongkongare älskar att ta middag på gatan: man går ut med sina vänner till fullsmockade gator och plockar olika rätter från olika gatuförsäljare. Så äter man medan man strosar runt i människomassan.

 

 

Och sedan, över till något annat! Du har bloggat i ett par år på bloggen Lite Skrik. Hur ser du på bloggandet idag, vilken roll spelar det i ditt liv?

Jag är väldigt kluven inför det. Mina bästa inlägg är de allra personligaste, där jag blottar min sårbarhet. Men på sistone har jag blivit väldigt tveksam till om det är så klokt att hålla på med detta "oversharing". Men det känns inte heller meningsfullt att blogga utan att bjuda på den här inre kärnan av mig själv.

 

För ett tag sedan fick du negativa reaktioner nar du skrev om massagefastan du utövade i påskas. Finns det vissa "ideal" som man ska leva upp till som kristen finlandssvensk?

Det finns små kretsar som har starka ideal kring hur en kristen människa bör vara. De här idealen är ofta omedvetna och outtalade, därför är det svårt att diskutera dem. Men jag märker att jag ofta faller utanför idealen, bara genom att leva det liv som ter sig kristet för mig. Men det känns som att majoriteten av de kristna finlandssvenskarna håller mig om ryggen och tycker att det jag gör är bra. Jag får jättemycket positiv respons när jag skriver om tro. Det är väl en gång vartannat år som en eller två personer så här öppet säger till mig att mitt sätt att vara kristen är fel enligt dem.

 

 

Du var också nyss på en resa man kunde följa med genom din Instagram, berätta lite om den.

Jag åkte på studieresa till Nepal med Finska Missionssällskapet. Just nu känns det här som det enda försvarbara sättet för mig att resa till fjärran länder: att sätta mig ordentligt in i landet före resan och att medvetet lära mig något under resans gång. Vi besökte väldigt många av Missionssällskapets samarbetspartners och lärde oss om deras projekt. Det var så roligt att se vilka vettiga utvecklingsprojekt som finländarna är med och stöder där. Arbete för att höja människovärdet för: hiv-smittade, personer med funktionsnedsättning, personer med psykisk ohälsa, fattiga kvinnor. Det moderna biståndsarbetet handlar väldigt lite om att göra människor beroende av utomstående hjälp, utan om att genom utbildning och mikrolån ge egna försörjningsmöjligheter för personer som är marginaliserade i samhället. Det var också inspirerande att besöka en ledarskapskurs för kvinnor. 

 

Sist men inte minst, dina tre bästa lifehacks!

1) Sov minst 8 h per natt. Kroppen behöver det!

2) Öva dig i att våga visa din sårbarhet, åtminstone för några få utvalda. Det kommer minska dina känslor av skam och ångest. Läs Brené Brown för mer info!

3) Sätt väckarklockan några meter från sängen

 

Lisas Instagram och blogg Lite Skrik hittar ni här och här.

 

Alla bilder är lånade av Liisa med hennes tillstånd.
Kommentarer (0)
Skriv siffran 9 med bokstäver:
                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Här på framsidan lyfter vi intressanta personer, evenemang och projekt.

Bloggat hos oss

Svarta skuggan

Svarta skuggan har varit dålig i magen igen. Han går på skonkost, mer än så märks det inte. Han har lärt sig att hoppa upp i soffan. De borde väl hindra, men samtidigt är det lättare än att försöka få honom att sluta bita på femtontusen kronor-fåtöljen. 

 

Saxat från Stormens blogg.

01.10.2018 kl. 09:29

Om att äntligen ha ett namn

 

Att bestämma oss för ett namn till vår nyaste lilla familjemedlem har inte varit det allra lättaste. Det känns ju liksom som ett lite mer avgörande beslut än att namnge en katt. Under de gångna månaderna hade vi hunnit samla ihop en ganska diger lista på namn, men inte riktigt kommit överens om något som vi båda gillar fullt ut.

 

Så vad heter den lilla krabaten nudå? Svaret finns på Miilos blogg.

 

01.10.2018 kl. 09:23

Vad behöver jag egentligen i livet?

Och jag börjar igen fundera vad jag behöver i mitt liv.

För nog är det ju konstigt hur få av oss som på något sätt uttrycker en vilja i att leva ett lugnare liv. Ett liv bortom storstadens gator och oljud och damm. Ett liv med kanske lite mindre inkomst, men desto mera livsglädje.

 

Jasmine funderar över vad just hon behöver i livet.

 

01.10.2018 kl. 09:22