På djupet med Malin Öhman

03.03.2018 kl. 23:23

bilder - Malin Öhman

 

24-åriga Malin Öhman driver bloggen Färgklickar på Ratata sedan år 2010. Hon bor sedan sex år tillbaka i Helsingfors var hon studerar nordisk litteratur och nordiska språk. När hon inte jobbar som layoutjournalist sitter hon oftast hemma och skriver, läser eller lagar mat. Eller, om hon ska vara helt ärlig, kanske hon också ser om en tv-serie för sjunde gången.

 

Hej Malin! Berätta historien bakom ditt bloggnamn Färgklickar.

Jag har egentligen bloggat på olika ställen sedan 2008 (hjälp) och hade då det väldigt 2008-iga bloggnamnet ”Life in suburbia”. Cute. När jag flyttade till Ratata 2010 böt jag så småningom namn till ”Färgklickar” för att jag ville ha ett svenskt namn och något som speglade min tanke med min blogg – att det skulle vara en plats där jag skrev om höjdpunkterna i vardagen, om färgklickarna bland allt det gråa. Jag tycker fortfarande att det är ett ganska mysigt namn.

 

Du är ju med i århundradets bokklubb som även har en blogg på Ratata. Hur började ditt läsande?

Jag har egentligen inte varit en så flitig läsare som ung. Jag var mycket mer dragen till film och jag hade svårt att koncentrera mig på text. Det var nog först i gymnasiet som min modersmålslärare fick mig att börja älska litteratur och se vilka möjligheter litteraturen har och hur stort inflytande en välformulerad text kan ha. Älskar känslan när man läser något som känns utvecklande och som provocerar ens tankegångar. Nu läser jag hela tiden, gärna fler böcker på samma gång.

 

 

Berätta lite mer om samarbetet mellan Schildts & söderströms som du nämnt i din blogg. Du har stått för klippningen av något ni kallar Möte med Märta Tikkanen, vad handlar det om? Vi är nyfikna!

Det var i höstas som vår bokklubb blev tillfrågade att göra en videointervju med Märta Tikkanen för att dokumentera hennes berättelser och prata om sånt vi har gemensamt — litteratur, feminism och skrivande. Vi har ju namngett vår bokklubb efter Märtas mästerverk Århundradets kärlekssaga så vi hakade självklart på direkt. Vi hängde med henne en hel eftermiddag i november medan solen gick ner och kastade solkatter på väggarna. I januari tog jag över det råklippta materialet och nu ska vi ha releasefest den 6 mars där vi förhandsvisar den längsta av filmklippen. Vi har gjort ett helt gäng kortare klipp också som kommer att dyka upp på olika sociala medier efter releasen. Vi hoppas att många kommer på festen och skålar med oss och firar feminism och litteratur tillsammans! 

 

Tillbaka till dig personligen - hur har ditt år 2018 börjat?

Det har varit en ganska skakig början. Jag led av den numera klassiska ungdomsångesten, alltså ”vad ska jag göra med mitt liv” och kände mig lite vilsen på alla plan i livet. Så måste det ju vara ibland också och jag tänker att det egentligen är väldigt positivt att ha sådana perioder för man får en chans att reflektera över sitt liv och eliminera sånt som inte känns bra och jobba på sånt man kan jobba på. Och också att släppa sånt man inte kan klamra sig fast vid längre.

 

 

Ifall vi får fråga - i din blogg nämner du något om en paus i din relation. Att nämna pågående faser i relationer är ett ämne som känns rätt tabubelagt i bloggvärlden. Hur kommer det sig tror du? Hur känns det att gå igenom en sådan sak och nämna det på bloggen? Kommer du skriva mer om det? Kan skrivandet fungera som terapi?

Man får alltid fråga! I alla fall av mig. Jag är en väldigt öppen person och får ibland höra att jag är lite väl öppen. Det tycker jag är ett väldigt tråkigt synsätt – jag tror att många skulle må bättre av att vara lite mer öppna med sina problem och inte hålla allt för sig själv. Men över till frågorna: Jag har varit tillsammans med min pojkvän i sju år och efter en lång tids velande hit och dit bestämde vi oss för att ta en paus från varandra. I praktiken handlar det om att vi ska flytta ifrån varandra och inte ses lika ofta och mer har vi inte egentligen bestämt. Vi vet inte ännu vart det kommer leda och det känns skrämmande och hemskt men också som helt rätt beslut. Det är ett i högsta grad gemensamt beslut och jag tror att det är anledningen till att jag ”vågar” blogga om det. För det handlar inte om att någon har varit otrogen eller att vi hatar varandra utan det är mycket mindre dramatiskt än så. Vi har vuxit ifrån varandra och älskar varandra fortfarande men just nu funkar det bara inte längre att bo tillsammans.

Jag tänkte helt ärligt inte så mycket kring om jag skulle skriva om det eller inte. Bloggen har blivit som en säker plats för mig at skriva ner vad jag tänker och känner och efter att ha varit ledsen i flera veckor och känt mig blockerad var det tydligt att jag måste skriva ärligt om vad som händer för att också kunna skriva om typ mat eller filmer jag sett. Jag visar alltid inläggen som handlar om Oliver för honom men han har aldrig haft något emot att jag skriver öppet om vår situation, det är ju ingen hemlighet, så varför dölja det?

Jag tror att det är lite tabu att skriva om relationer just för att den andra parten inte kan försvara sig – det man läser är ju bara den ena partens upplevelse och den behöver inte vara sann för båda i relationen, men den är i alla fall sann för den som skriver det och jag tror att det handlar mycket om hur man skriver också. Och varför man skriver. Om man skriver för att smutskasta eller trycka ner den andra är det ju inte okej. Men jag tror starkt på att man måste få äga sin upplevelse, inte bara när det kommer till bloggvärlden, utan också i annan litteratur. Det finns såklart bra och dåliga sätt att göra det på. Jag ska kanske inte bli nästa Knausgård och blotta alla i min närhet men när jag skriver utgår jag alltid från mitt eget liv och det jag varit med om. Jag kan inte skriva något annat än det jag vet. Det behöver ju inte betyda att alla andra håller med eller har upplevt situationer på samma sätt som mig – men det är min upplevelse. Och den måste jag få skriva. 

Hur det blir i fortsättningen är oklart, jag tror och hoppas att jag till slut inte känner ett behov av att skriva om vår relation så mycket. Att det kommer annat att fokusera på och skriva om. Och det beror ju till stor del på vad som händer i förhållandet också. Om det gör för ont för någon av oss att jag skriver om det så skriver jag såklart inte. Det är inte meningen att såra någon med mina texter. 

När jag går igenom något svårt får jag alltid mer inspiration att skriva. Det känns som att jag faktiskt har något av substans att skriva i stället för att bara berätta om min frukost. Jag har själv aldrig fastnat för en blogg där det bara är yta som gäller, det måste finnas både och för mig. Jag måste kunna relatera till personen bakom alla frukostbilder och fina inredningsbilder i eftermiddagssol för att bloggen ska ge mening. 

För mig fungerar skrivande utan tvekan terapeutiskt. Det har det alltid gjort. När jag bråkade med mamma när jag var liten skrev jag alltid ner allt jag kände i dagboken eller i ett brev till henne för att kunna uttrycka mig. Det har alltid varit naturligt för mig att använda skrivande som ett sätt att få utlopp för mina känslor. Så är det fortfarande. Genom att skriva får jag allt svart på vitt. Allt fult, allt svårt och allt jag inte vill känna blir mindre stort och jobbigt när det står på ett papper. 

 

 

 

Du har ett väldigt vackert hem! Var hittar du inspirationen?

Tack! Jag är jobbigt besatt av inredning ibland. Har inte ännu hittat en ny lägenhet men jag planerar liksom redan vilken soffa jag ska ha och hur jag ska måla om min byrå. Jag har en ganska vanlig inredningsstil – nordiskt och ljusa träslag blandat med lite färg och massor av krukväxter och får ganska ofta ryck när jag vill göra om allt och flytta på möbler och hänga upp nya tavlor och jag tycker att det är så barnsligt roligt. Inspirationen kommer mest från Pinterest och Instagram och från att gå omkring i inredningsbutiker. 

 

Vad betyder kultur för dig? Hur vill du jobba med kultur i framtiden?

För mig är kultur en tillflyktsplats som ger mig ny energi. Som dels kan vara vackert men också svårt och provocerande och som får mig att utvecklas som person. Jag vill väldigt gärna jobba med litteratur i framtiden, men också olika former av design och speciellt mötet mellan illustrationer, bilder och text inspirerar mig. Skulle gärna jobba med lite mer banbrytande layoutarbete än det vi gör inom dagspressens snäva ramar. Jag studerar just nu för att få behörighet som lärare i modersmål och litteratur på gymnasienivå och jag vet inte om jag kommer att jobba som lärare utan att jobba inom förlagsbranschen känns mest lockande just nu. Något med litteratur måste det hur som helst bli. Film är också grymt spännande och jag drömmer i hemlighet om att bli skådespelare eller regissör men det får väl bli något jag ångrar att jag aldrig satsade på när jag är 80. 

 

 

Du har även Instagramkontot hudresan. Vill du berätta lite om det?

Jag startade instagramkontot för två år sen när jag just hade inlett min Topical Steroid Withdrawal (tsw)- resa. Jag har haft atopisk hud hela mitt liv och haft sämre perioder till och från. Sedan högstadieåldern använde jag starka kortisonsalvor och en ännu mer obehaglig salva, Protopic, dagligen och alla hudläkare sa att jag bara ”måste lära mig att leva med mina besvär” och smörja mer med starkare kortison hela tiden. Jag lydde blint läkarna och huden blev sämre hela tiden. Till slut började jag läsa på om folk som slutade använda kortison och gick genom en lång reningsprocess för att sedan bli helt friska i huden. Jag hade testat allt och bestämde mig för att slänga alla salvor. Det var sommaren 2015 jag började trappa ner med smörjningen och om jag visste den där sommardagen 2015 vilket helvete som väntade vet jag inte hur jag skulle klarat det. Det har varit två år av sömnlöshet, viktnedgång, håravfall, öppna sår i ansiktet som aldrig ville läka, mun som inte gick att öppna för att huden var så stram, dietändring på dietändring, dyra homeopatbesök och timmar av badande. Miljoner tårar. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag har gått igenom i mitt liv. Jag är fortfarande inte helt återställd och jag kommer nog fortfarande alltid ha mer känslig hud än andra, men jag går varje dag omkring och smeker mina lena armar och eksemfria rygg och jag är så obeskrivligt tacksam för att jag fått mitt liv tillbaka. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Helt ärligt hade jag perioder när jag var säker på att jag skulle dö. Att jag en dag bara skulle ge upp.


På instagramkontot har jag dokumenterat hela den här resan. Jag tycker att det är helt fantastiskt att se hur min tomma blick sakta blir livfull igen och hur fantastisk min kropp är. Att den helt av sig själv, bara av att äta bra mat och ta hand om sig själv kan förvandlas från röd och brännande och vätskande till len och hel igen. Helt otroligt. 

Det här har gjort mig väldigt skeptiskt till sjukvården och hela industrin bakom den – hur läkare kan skriva ut de här salvorna och förstöra människors liv är helt ofattbart för mig. Jag har många gånger tänkt tanken på att besöka min hudläkare och visa vilket helvete jag gått igenom för att visa vad som händer om man inte ser till ursprungsproblemet till eksemen utan bara trycker undan eksemen tillfälligt med salvor. Eksem är inget man ”måste leva med”. Inte alls. Det tyder på en obalans i kroppen och högst troligen en diet som kroppen inte mår bra av. Det svider i mitt hjärta när jag hör om hur läkare rekommenderar kortisonsalvor till spädbarn med eksem. Det är helt fel väg att gå. Helt fel. Jag svarar flera gånger per vecka på mejl från folk som just påbörjat sin tsw-resa eller från oroliga föräldrar med barn som har eksem och det är väldigt jobbigt att se hur vanligt det är men jag är alltid glad när jag kan bidra till förändring. Jag berättar mer än gärna allt jag vet och lät mig och jag hoppas att jag i alla fall kan hjälpa några så att de inte behöver gå igenom det jag gått igenom.

 

Och till sist - vad gör du för att överleva slutet av vintern? Vad gör du medan du väntar på våren?

Vinter betyder luftfuktare som går på högvarv hemma hos mig, te i mängd och massor och många luncher och solskenspromenader inbokade i kalendern. I väntan på våren försöker jag fylla tiden med att umgås med vänner så mycket som möjligt, äta god mat, gå på bio eller gå ut och dansa. Tycker att det är viktigt att fylla livet med små färgklickar (hehe) för att orka. 

 

Följ Malins blogg Färgklickar här.

 

 

Nanó Wallenius
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Varje vecka lyfter vi intressanta personer och projekt på vår framsida.

Höstlistan 2018

 

Hösten ligger bakom hörnet och lurar - det är dags för Ratatas årliga höstlista.

 

Vad är dina mål i höst?

Vad ser du mest fram emot?

Känner du dig klar med sommaren?

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

 

 

Bloggat hos oss

Självständighetsdagen

Visst är det nice att resa runt i världen och möta olika trevliga översociala människor, men inget slår vår kultur. Vi har en underförstådd respekt för folks personal space. Vi förstår att man inte behöver prata med varenda främling vi möter - om vi inte vill. Jag har bott i två år i min lägenhet och aldrig behövat prata med en granne. Neat!

 

Filosofia om vad som är bra med Finland.

06.12.2018 kl. 14:33

Att vara normal

I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.

 

Kaffepausen lovar att han är helt normal.

06.12.2018 kl. 14:30