Jag har ett konstigt förhållande till duktighet. Jag känner mig duktig när jag äter sallad istället för chips till middag. Jag känner mig duktig när jag skriver uppsats istället för att ligga i sängen och scrolla instagram. Jag känner mig duktig när jag vågar vara social, fast den rädslan har tunnats ut under åren och numera visar sig bara ibland. Så duktigheten finns i vardagen, liksom. Den är en ständigt närvarande måttstock där antal kilogram duktighet på kvällen bestämmer huruvida jag ska få känna mig bra över dagen som varit. Om jag får tillåtelse att känna mig bra över mig själv. Om jag är värdig.
Om duktighet på den nya Ratatabloggen Tofflor.