Ratata inaktivt från och med 16.09.2019

I september 2019 sker det ändringar på plattformen som berör just dig och vi vill påminna dig om detta. Från och med den 16 september 2019 kommer Ratata att avslutas som en aktiv bloggplattform.

Vi vill passa på att tacka samtliga bloggare som bidragit till en innehållsrik och färggrann plattform.

 

 

I mötet mellan konst och funktionalitet

Foto: Theresa Storbacka

 

Smyckeskonstnären Theresa Storbacka från Vasa kände efter formgivningsstudierna vid Novia att hon ville fördjupa sina studier. Det ledde till studier i smyckeskonst vid konstakademin i Antwerpen, Europas diamanthuvudstad. Efter studierna flyttade hon tillbaka till Finland, var hon nu jobbar med sin egen smyckeskonst i sitt arbetsrum i Helsingfors. Hennes vision är att smycken inte nödvändigtvis behöver vara bärbara, men att de har en koppling till omvandling av vår inre värld genom sin symbolism.

 

Hur började ditt intresse för smyckesdesign?

Kommer inte ihåg exakt hur eller när det började, men efter att jag utexaminerats som formgivare 2006 från Novia i Nykarleby (då Svenska yrkeshögskolan) kände jag att jag i något skede ännu vill gå mer in på djupet i något visst område. Formgivning kan nämligen vara ganska brett. Vänner har berättat att jag redan efter formgivningsstudierna nämnt smyckesdesign som ett alternativ. Men jag började fundera mer allvarligt på det först kring 2013-2014, eftersom jag kände ett behov att uttrycka mig och hade svårt att hitta arbete som kändes tillräckligt givande. Då förstod jag att jag måste våga satsa på egen konst eller design. Jag såg inget annat alternativ även om det var en osäker väg, men jag kunde inte längre fortsätta som förr. Behovet att växa och gå vidare var så stort. Själva smyckedesignen/konsten kändes rätt eftersom jag alltid njutit av att arbeta med händerna och uttrycka mig på ett personligt sätt. Jag kommer ihåg att lärarna sagt att jag uttrycker mig personligt, och själv kände jag att det inte riktigt passade in i traditionell formgivning, där funktionen oftast är den viktigaste aspekten. Smycken kan vara hur konstnärliga som helst och behöver inte ens vara bärbara om man gör konst. Dock känner jag att det är härligt ifall människor vill bära mina smycken eller om de berör estetiskt och/eller innehållsmässigt. 

 

 

Var hittar du inspiration?

Oj, på många ställen. För att hitta ett tema utgår jag oftast från personliga erfarenheter, tex något jag inte mår bra av men vill göra något åt eller kommentera genom min konst. Samtidigt funderar jag på om det är något som också kan beröra andra. Psykiskt och spirituellt välmående är ett tema som intresserar mig väldigt mycket. I mitt slutarbete i Antwerpen behandlade jag temat rytm från ett perspektiv av välmående. Jag hittar också inspiration i naturen, i hantverkstekniker men just nu även i moderna fenomen, tex. sociala medier. Det är en kombination av många element och inspirationskällor. 

 

Hur började du studera vid Akademin i Antwerpen?

Jag visste att jag ville studera utomlands i Europa. Först var jag inriktad på London men vid närmare eftertanke kändes det inte realistiskt att studera där för mig. Jag ville klara mig i stort sett på studielån och ha en viss livskvalitet, som för mig betydde att det måste vara enkelt att ta mig till ställen och ha det mesta jag behöver nära. Jag kollade sedan vidare på andra alternativ, tex Amsterdam, men kände också att det verkade för kaotiskt för mig. Till slut råkade jag hitta Antwerpen och läste att skolan var en av de äldsta konstskolorna i Europa. Staden är även ett av världens centrum för diamanthandel. Ju mer jag fick reda på, desto intressantare kändes staden. Staden var en viktig handelsstad under guldåldern och den pittoreska, gamla arkitekturen finns ännu kvar. Även utbildningen kändes utmanande i och med att den var inriktad på både smyckekonst och -design, dvs det fanns mycket jag kunde lära mig! 

 

 

"Nu är jag tacksam över att det var tufft. Det är inte alltid bekvämt eller lätt att utvecklas. Lite växtvärk hör till."

 

Hur var det att bo och studera där?

Studierna kändes verkligen tuffa! Det tog ett tag att vänja sig vid att studera igen, att bo i ett nytt land med ett nytt språk. Tempot och kritiken var hårdare än jag varit van vid i Finland. Det kändes i början främmande att ha massor av deadlines och dessutom bli poängsatt för sina färdigheter och inte enbart kurser i slutet av året. Om man inte fick tillräckligt höga poäng blev man tvungen att göra om året eller hoppa av! Jag förstod ändå att syftet var att vänja oss vid verkligheten efter skolan. Nu är jag tacksam över att det var tufft. Det är inte alltid bekvämt eller lätt att utvecklas. Lite växtvärk hör till. Ifråga om staden kändes det skönt att kunna bo mitt i centrum på gångavstånd till skolan. Prisnivån på hyror var mycket lägre än i Finland. Antwerpen är fullt av kreativa människor och evenemang. Där fanns alltid något på gång. Själv försökte jag dock fokusera mest på skolan eftersom det var ett stort beslut att flytta utomlands och ta studielån. Jag saknade dock mer natur där. Det var den största orsaken varför jag inte ville stanna i staden efter att jag utexaminerats. 

 

 

Berätta om ditt utbyte i Norge.

Då jag fick reda på att det fanns möjlighet att göra utbytesstudier kände jag att jag absolut ville göra det! Jag var nyfiken på hur det är att studera smyckedesign/-konst i ett annat land och skola; ifall deras sätt att närma sig smyckekonst var annorlunda. Jag valde Oslo och National Academy of Fine Art, eftersom dom har fantastiska faciliteter och utrustning där. Arbetssättet var också som natt och dag till skolan i Antwerpen. I Oslo var man utöver en del teorikurser fri att arbeta i sin egen takt med det man själv ville. Det var även lättare att samarbeta med andra avdelningar i skolan. Linjen fokuserade på både metall och smycken. En del studeranden gjorde inte alls bärbara smycken men istället skulptur eller installation. Det var ett mycket intressant och givande halvt studieår! Eftersom det var mitt sista och tredje studieår fokuserade jag på att hitta ett tema till mitt slutarbete och undersöka det på olika sätt, samt lära mig nya tekniker. Det kändes underbart att dessutom få promenera till skolan längs den forsande floden som går igenom staden! Så som jag hade saknat natur! 

 

 

"Jag kan ändå inte tänka mig att bara tillverka, eftersom jag känner ett behov av att kommunicera något; det bör kännas meningsfullt för mig innehållsmässigt, annars kan jag inte jobba med det."

 

Hur tänker du när du designar smycken?

För mig börjar det ofta med innehållet, åtminstone då det är frågan om ett konstnärligt projekt. Men materialet kommer också starkt med i ett tidigt skede och går hand i hand med innehållet, eftersom varje material har sina möjligheter och begränsningar som är bra att känna till. Jag funderar på vad jag vill säga och provar sedan på möjliga tekniker och material att arbeta med. Ibland gör jag prover i andra material för att se hur saker och ting funkar visuellt; lite som att skissa, men jag skissar även på papper. Det som leder vidare bäst för mig är dock att prova sig fram i det riktiga materialet, se kritiskt på proverna, och samtidigt ge rum för spontanitet och nya upptäckter. Om jag inte känner mig helt nöjd så fortsätter jag att prova på olika lösningar och ber gärna om feedback vid behov, tills jag får fram något som känns rätt. Jag tror att jag på något sätt försöker skapa balans i mig själv genom det jag gör. Uttrycket kan variera men det hittar sin form genom ett inre behov. Jag gillar inte alltid själva processen; den kan vara ångestfylld då och då men jag accepterar att det hör till den kreativa processen. Det jag njuter mest av är själva tillverkningen av det slutliga arbetet. Jag kan ändå inte tänka mig att bara tillverka, eftersom jag känner ett behov av att kommunicera något; det bör kännas meningsfullt för mig innehållsmässigt, annars kan jag inte jobba med det. Vad som är meningsfullt för mig har tagit åratal att luska ut. Det hänger starkt ihop med mina värderingar, styrkor, färdigheter och passion. Livserfarenheterna och svårigheterna på vägen har hjälpt mig lyssna på min inre röst; vad jag egentligen vill och vad som känns bra för mig. Egentligen känns det inte ens viktigt för mig längre att definiera vad jag gör, om det är design, hantverk eller konst. För mig handlar det mer om att skapa på det sättet som känns naturligt. 

 

Du har nyligen varit på ett art residency i Portugal. Hur var det? 

Det var helt fantastiskt! Jag var i Mértola i sydöstra Portugal på ett residens ägt av holländska konstnärer. Jag var där mitt på sommaren under den varmaste tiden och upplevde värmeböljan på 45 grader! Det gick bara att vistas ute på morgon och kväll pga hettan, så det gällde att försöka arbeta inomhus dagtid. Jag fick använda ateljén som är belägen i vad som en gång var en kyrka. Jag hade länge drömt om att resa till Portugal och är så tacksam att jag fick stipendie för residenset via Svenska Kulturfonden! Jag blev så inspirerad av allt jag upplevde i Portugal; det lokala hantverket, visuella uttryck och arkitektur, historia och natur. Mest av allt inspirerades jag dock av själva residenset som även hade en organisk trädgård, djur och lång historia. Det har varit både kloster, vingård och troligtvis fästning. Jag blev otroligt berörd av hur konstnärsfamiljen skötte stället och levde i symbios med omgivningen. Det stärkte mig som konstnär - jag vill skapa i symbios med mitt inre och den omgivning jag lever i, vilket är en outsinande källa för inspiration och idéer, eftersom allt är i ständig rörelse... 

 

Foto: Nathan Ishar

 

"Jag vill vara i kontakt med omvärlden genom skapandet. "

 

Hur var det att flytta tillbaka till Finland? Vad är dina planer där nu?

Det kändes inte helt lätt att flytta tillbaks till Finland, eftersom jag gillade att bo ute i Europa. Dock kändes det bra att kunna kommunicera på sitt eget språk igen och att knyta kontakter i hemlandet. Det var både en lättnad och svårighet att flytta tillbaks - lättnad för att studierna var utförda men en utmaning eftersom framtiden är osäker och kommer alltid att vara det. Det måste jag bara leva med så länge jag arbetar med konst eller design. Efter studierna kändes det bra med en liten paus för att återhämta mig men sen behövde jag ta mig vidare. Lyckligtvis fick jag möjligheten att arbeta som lärling på Lokal galleriet i Helsingfors, där jag fick vara i kontakt med människor och se hur man kan främja konst, design och hantverk. 

Just nu arbetar jag med hjälp av ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden, vilket jag är väldigt tacksam över. Det känns som att alla livsförändringar och stora beslut fick sin mening.

I övrigt har jag nyligen lärt mig att arbeta i sten, vilket ger nya möjligheter i fortsättningen. Jag har redan en massa idéer och tankar jag vill jobba vidare på det här året. Jag har också skaffat en mentor, Helena Lehtinen, som är en erfaren smyckekonstnär, eftersom jag känner att det är viktigt att få feedback och diskutera med människor som har erfarenhet, för att hitta nya synvinklar och perspektiv. Nu gäller det att utforska idéer, material och tekniker och arbeta för att kunna ställa ut arbeten nästa höst. Det känns som en intressant utmaning att lära mig leda mig själv och hitta min process nu efter skolan. Vad som händer efter stipendieåret vet jag inte, men jag gör mitt bästa för att kunna fortsätta med det här. Jag vill vara i kontakt med omvärlden genom skapandet. 

 

Vad är ditt roligaste smyckesrelaterade minne?

Ett väldigt roligt, nyligt minne är från september då jag tillsammans med min syster, som studerar konstpedagogik på Aaltouniversitetet, brainstormade om möjliga namn för några smycken jag skulle ställa ut i Porto på hösten. Vi skrattade så vi nästan grät då vi hittade en guldådra av passande namn! En annan kul grej som hände i höstas var att ett av mina smycken blev köpt av Smyckeskonstsamfundets kollektion i Finland för att vara med i ett nytt koncept där folk kan låna konstsmycken via Korutaidelainaamo i butiken Liike i Helsingfors.

 

Länkar:

Theresa Storbackas hemsida

 

22.01.2019 kl. 21:44

Sju frågor till skaparen bakom Minibom

Bilder: Petronella Bergfors

 

29-åriga Petronella Bergfors hittar man oftast i hennes atelje på Strandgatan i Vasa. Det är även där hennes företag Minibom håller till, ett finlandssvenskt barnklädsmärke med fokus på att barn ska få vara barn.

 

Hur blev du intresserad av design? 

Färger och former har intresserat mig så länge jag minns. Som liten kunde jag sysselsätta mig med att ordna diverse saker i färgordning eller samla på fina mönster klippta ur tidningar. 

 

Minibom - berätta om märket! 

MINIBOM är ett barnklädesmärke som strävar efter att barn ska få vara barn, inte specifika kön, att jorden ska få vara en hälsosam planet och för att tillföra vardagen mer färger och lekfullhet. Jag skapar allt från mönsterkonstruktion till färdig produkt i min ateljé i Vasa. Alla produkter är unika och sortimentet är dynamiskt med regelbundet nya färger och mönster. Plaggen skapas av återbrukade tyger och ekologisk bomull. Den första och mest populära produkten är en vändbar bomberjacka. Jackan, som också gav namnet MiniBOM, finns nu även i vuxenstorlek och säljs bl.a. i min Etsy shop och på Verket i Vasa. 

 

 

Vad gör just barnkläder intressanta att designa och tillverka?

För mig handlar det kanske mest om att mitt formspråk passar för barnkläder och därför valde jag att specialisera mig på barnkläder ganska tidigt. Sen vet jag också att många värderingar skapas i tidig ålder, vilket ger barnklädsformgivarna ett stort ansvar. Jag vill fortsätta jobba med barnkläder för jag tycker att det behövs mera barnkläder som inte tillverkats under dåliga arbetsvillkor, kategoriseras enligt kön eller innehåller farliga ämnen. 

 

Du har varit företagare i mer än ett år nu. Vad har varit de största utmaningarna och vad har varit det roligaste med att driva eget?

Den absolut största utmaningen är ekonomin. Det är en tuff bransch och ännu är jag inte uppe i de försäljarsiffror som krävs för att jag skulle kunna leva på mitt företag. En annan utmaning är att konstant tvingas sälja. Sociala medier har bidragit till att det inte räcker med att bara ha kvalitativa kläder, utan idag ska det också finnas en stark image och hype kring ett varumärke. En måste konstant fiska efter likes, och följare och det kan bli psykiskt utmattande i längden. En får försöka hitta en balans gällande sociala medier så att de inte tar över ens glöd och passion. 

Det bästa med att vara egenföretagare är friheten. Jag har fått vara hemma med min son mycket, och välja vilken tid på dygnet jag ska jobba. Dessutom mår jag väldigt bra, jag lider inte av någon jobbångest och jag känner aldrig på kvällarna att jag verkligen inte skulle orka gå till jobbet följande dag. Jag utvecklas varje dag och får jobba med både det praktiska och det administrativa.   

 

 

Vad är enligt dig de största problemen inom klädbranschen? 

Masskonsumtion och fast fashion. Vi köper så otroligt mycket kläder idag. Trender ändras alltför snabbt och plagg slängs i stora mängder. En ny T-shirt kan kosta samma som ett flingpaket så varför skulle vi inte köpa en ny varje vecka? Så tror jag tyvärr att många tänker.

 

Vad är bra design enligt dig?

Ett plagg ska vara hållbart, tidlöst och bekvämt. Produktionen ska ske så lokalt som möjligt, med rättvisa arbetsförhållanden. Ett varumärke ska vara transparent. Kunden ska inte behöva anstränga sig jättemycket för att få reda på vem som gjort produkten, var den gjorts och vilka ämnen materialet innehåller. 

 

Vilka är dina favoritdesigners och var hittar du inspiration?

Marjut Rahkola (grundaren av VIMMA) och Anna Kurkela samt Hanna-Riikka Heikkilä (grundarna av Papu) är förebilder och inspirationskällor när det gäller barnklädesdesign. Jag delar deras värderingar kring hållbar design och hoppas att jag en dag ska känna att jag lyckats lika bra som dem. Jag är en självutnämnd loppisexpert och än idag, fastän det är en del av mitt jobb, är loppisar det bästa stället för mig att nollställa mina tankar och tanka energi. Efter en loppisrunda är jag ofta inspirerad. 

 

 

Länkar:

Instagram: Minibom

Shop: Minibom

Facebook: Petronella Natalie Design

 

 

 

05.12.2018 kl. 15:31

Han har en miljon lyssnare på Spotify

Bildkälla: Tomppabeats instagram

 

Med sina 136 000 följare och en miljon månatliga lyssnare på Spotify är 21-åriga Tomi “Tomppabeats” Lahtinen betydligt större än många kända finska artister på Spotify. I Helsingfors, staden var han både är född och uppvuxen, är det dock få som känner igen honom på gatorna.

 

Tomi Lahtinen är ett barn av sin tid. Via musikplattformer som Bandcamp, SoundCloud och Spotify har han fått lyssnare över hela världen. Majoriteten av hans följare på Spotify kommer från USA, något som få finska artister kan skryta med. Intresset för musiken har alltid funnits där och att börja göra egen musik kom också tidigt in i bilden.

- Intresset för att faktiskt börja göra egen musik kom när jag var runt 10 och försökte starta ett punkband som typ fejlade. Så jag satte det åt sidan och fortsatte att bara lyssna på musik till att jag blev tonåring. Då märkte jag att man kan ladda ner program från nätet för att göra egen musik och det startade det hela. Från och med det spenderade jag mycket tid på mitt rum för att klippa och klistra i låtar. Genom åren blev jag mer och mer experimentell och just nu befinner jag mig i ett musikaliskt limbo var jag inte riktigt vet vad jag vill göra längre. Det känns dock som att jag ändå är så pass ny inom musik så jag försöker ta dagen som den kommer.

 

Lofi Hiphop

Tomis musik placeras under genren lofi hiphop, eller vad man idag också kan kalla chillhop - musik som man kan chilla till, baserad på hiphop & jazz. Lofi hiphop- och chillhopgenren har vuxit sig stark på nätet de senaste åren genom bland annat Youtube radio och streaming på Twitch. Många unga  idag använder flera olika streamingtjänster för att lyssna på musik. Tomi själv förhåller sig dock ytterst modest till sina höga lyssnarsiffror online.

 

Hur blev din musik stor på Spotify? När lade du till din musik där och när märkte du ett ökande lyssnarantal?

- Jag vet faktiskt inte själv heller, min musik fanns först bara på Soundcloud och Bandcamp som på sin tid var mer av sina egna små communityn. Efter att ha fått ett erbjudande om att spela in “Harbor” på skiva fick jag chansen att släppa min musik på större samt fysiska musikplattformar, och så kom sommaren och allting blev helt galet efter det. Men jag försöker att inte fokusera för mycket på siffror, det kan bli rätt tungt mentalt.

 

Hur skulle du beskriva din musik? Var hittar du inspirationen?

- Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Jag hoppas att min musik är den råaste formen av mig själv som jag kan visa, men jag ser att folk hittar sina egna sätt att beskriva musiken på, vilket troligen är det bästa sättet att beskriva min musik. Jag hittar inspiration överallt runtomkring mig, men mest från musik jag själv lyssnar på. På senare tid har jag en besatthet med afrobeat/funk-skivor och jag känner att det också påverkat min musik. Madlib har varit en inspiration från början och kommer troligen vara en inspiration ända fram till slutet, så jag måste alltid nämna honom, haha.

 

Flera alias

Tomis första gig någonsin utomlands var ett rave i ett förfallet hus i Belgrad i Serbien, en plats som har en speciell plats i hans hjärta. Det var även där han nyligen debuterade utanför Finland gränser som DJ CASSHISS, ett alias han använder när han gör house/elektro. Taiwan och Nya Zeeland är också speciella platser han spelat på.

 

Har du någon kul musikrelaterad historia på lager?

- Nå, jag och min kompis missade vår flight till Taiwan eftersom vi hade haft en hejdå-fest med kompisar i Melbourne, och vi var på flygplatsens toaletter och kaskadspydde medan flyget åkte. Min agent var inte så glad och bokade mig ett nytt flyg samma kväll men inte för min kompis som skulle åka tillbaka till Helsingfors med mig via Taiwan. Så jag fick lämna honom i Australien med några nyfunna vänner där. Som tur fick vi honom hem i slutändan så allt blev bra tillslut.

 

När jag frågar om hans framtidsplaner var gällande musiken berättar Tomi att han just nu jobbar på fler projekt än bara Tomppabeats-musik, men mer än så vill han inte avslöja.

- Vi får se vad framtiden för med sig, det är bäst att inte tänka på det för mycket.

 

Länkar:

Tomppabeats på Spotify

Tomppabeats på Soundcloud

DJ CASSHISS på Soundcloud

Tomppabeats på Instagram

Spotifyspellista (som han skapat exklusivt för Ratata!) med låtar som Tomi har lyssnat på under sommaren:

 

 

23.10.2018 kl. 19:06

När välmåendet är viktigare än prestation

Alla bilder är lånade med Corinne Grönholms tillstånd.

 

Välmående är viktigare än prestation - så säger Corinne Grönholm som bloggar om matrecept, hälsa och livsstil. Ratata kollade läget med Corinne och hur hennes bloggresa tett sig.

 

Corinne Grönholm från Helsingfors flyttade som 16-åring 1200 km bort från familj och vänner. Då väcktes tanken på att hon ville hitta ett sätt att hålla dem uppdaterade kring hennes liv.

- Samtidigt älskade jag redan då att skriva och fattade genast tycke för bloggandet. Hur bra blogginläggen var under de första åren är däremot en helt annan sak, haha.

Sedan dess har bloggen utvecklats till en plats för vardagsbalans. Vid en första anblick utstrålar Corinnes blogg harmoni - ett ord som också kan beskriva hur hon vill leva sitt liv.

- Jag tror på att man med en bra vardagsbalans mår som bäst. Mitt välmående är viktigare än prestation och fina jobb och är alltid noga med att det ska finnas tillräckligt med tid för återhämtning och för att göra saker som jag blir glad av, bland annat att hänga med min pojkvän, familj och vänner. Jag hoppas att min blogg kan bidra med glädje men även med insikt i att vi inte kan ånga på i 180% utan att vi mår bra av att ta det lugnt ibland och bara vara.

Corinne menar dock att hon aldrig skulle försköna livet på sin blogg. Har något varit jobbigt skulle hon aldrig ljuga om att det varit roligt.

- Jag vill att mina läsare ska veta att min blogg är äkta och ärlig.

 

 

Skidåkning på elitnivå

När Corinne redan som 16-åring flyttade hemifrån var det det brinnande intresset för alpin skidåkning som fick henne att flytta upp till norra Norrland, rättare sagt Gällivare. Vid den tidpunkten hade hon redan vunnit alla mästerskapsguld som gick att vinna i Finland.

- Jag hade så mycket förväntningar på min tid i Sverige. Jag ville fortsätta utvecklas och bli ännu bättre. Tyvärr kantades hela min gymnasietid av år av skador vilket var väldigt tungt samtidigt som jag levde livet uppe i norra Norrland. Jag trivdes så bra med människorna, miljön och hela livet i Gällivare. Jag saknar det ofta.

Corinne beskriver att vara elitidrottare som det häftigaste hon någonsin varit med om. Trots idrottsskadorna ångrar hon ingenting och känner en att hon har nytta av allt hon lärde sig under dessa 6,5 år. Till slut sade dock kroppen ifrån.

- Det var riktigt jobbigt eftersom motivationen fanns att fortsätta, men ibland säger kroppen stopp och då måste man lyssna. Samtidigt var det så här i efterhand inte så tokigt ändå, med tanke på allt fantastiskt jag har varit med om under de senaste två åren som ”pensionerad elitidrottare”.

Hon är dock glad över att flyttat tillbaka till Finland för att landa lite.

- Det var lite rörigt där ett tag när idrotten tog slut och man plöstligt skulle gå från plan A till plan B med livet. Men som tur har det gått superbra!

 

Krämig linssoppa med morot (Recept nedan bland länkarna)

 

Matintresse sedan barnsben

Corinne blev intresserad av mat och att skapa recept genom sin mamma. Som barn fick Corinne alltid vara med i köket och lärde sig göra soppa, baka kakor och pajer.

- I början var vi nog troligen mest i vägen men redan i lågstadiet kunde jag överraska min familj med att ha lagat middag eller något gott eftermiddagsfika när de kom hem från jobbet. Vi hade alltid tillgång till att laga mat och baka vilket gjorde att inspirationen fick flöda. Jag är så tacksam för att min mamma väckte detta intresse inom mig.

Kostrådgivningsstudier har också bidragit till Corinnes inspiration och kunskap när det gäller att skapa recept.

Hur tänker du när du skapar ett recept?

- Att det ska vara gott, näringsrikt och inte för invecklat. Att det ska innehålla så mycket närproducerade råvaror som möjligt och att man inte ska behöva vara någon superkock för att lyckas. Jag är väldigt noga med mina recept och provar om och om igen med olika mått tills jag är helt nöjd. Först då delar jag med mig av receptet på bloggen.

Recepten som dyker upp på Corinnes blogg förändras också efter årstiden. På hösten uppskattar hon exempelvis nybakt bröd.

- En smarrig morotssoppa med nybakt havrebröd kommer förgylla åtminstone mina höstkvällar. Recepten hittar ni på min blogg.

Drömmen för Corinne är att i framtiden ha driva ett eget företag som kan främja människors välmående. I och med hennes pågående studier i medieanalys tänker hon att hon på ett eller annat sätt troligen kan involvera media för att förverkliga sin dröm.

- Men exakt hur det blir får framtiden visa!

 

Länkar:

Corinne Grönholms blogg

Krämig linssoppa med morot på Corinnes blogg

Samtliga brödrecept på Corinnes blogg

 

04.10.2018 kl. 12:25

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Foto: Jessie Adler

 

Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Hanna Nordenswan är aktuell med “Det som kunde varit”, en minidokumentär om brustna hjärtan i tre generationer.

Medan 29-åriga Hanna Nordenswan svarar på mina frågor sitter hon i sängen och lyssnar på vädret. Utomhus, i staden New York City, åskar det. Efter en en kandidatexamen i journalistik vid Soc&Kom i Helsingfors och en period av av jobb flyttade hon till USA för att börja studera dokumentärfilm på magisternivå vid School of Visual Arts, studier som hon nyligen blivit klar med. Hennes senaste dokumentärfilm, “Det som kunde varit”, har också nyss publicerats på Yle Arenan.

- Just nu jobbar jag på lite olika film- och fotoprojekt och förbereder mig för premiärvisningen av mitt slutarbete, en 25 minuters dokumentärfilm om nattstädare. Och så har jag precis börjat podda med min kollega och kompis, Yles Afrikakorre Liselott Lindström!

Hanna har redan hunnit jobba inom flera journalistiska områden, men för tillfället är det historieberättandet genom dokumentärt filmande som står främst. Som frilansande journalist och dokumentärfilmare går hennes dagar ut på att skriva, banda, klippa, fota och filma. Hon berättar att hon älskar att ställa frågor till folk. Som journalist kan man i princip ringa upp eller gå fram till vem som helst och ställa frågor, och alla accepterar det systemet utan att tveka.

 

Du har nyligen gjort minidokumentären "Det som kunde varit". Berätta lite om den! Hur kom du fram till att brustna hjärtan var ett tema du ville göra en dokumentär av?

- Ja! Började jobba på den som ett skolprojekt vintern 2016 och sedan utvecklades den till något lite mer. Den utgår från mig själv och att jag var hjärtekrossad och utforskar sedan hur min pappa och min farfar klarade av liknande situationer och hur deras liv blev på basis av det. Det började med att jag tänkte på telefonsamtalet jag ringde till min pappa när jag blivit dumpad och låg på golvet och grät, och tänkte att det kunde vara en inledande scen i en dokumentär om krossade hjärtan. Sedan utvecklades det till en tanke om att intervjua pappa och farfar, för att ställa de frågor jag annars inte skulle ställa medan båda fortfarande lever. Igen - det fantastiska med att vara journalist och bara knäppa på en kamera eller bandspelare och kunna fråga en massa konstiga frågor bara för att "det är ens jobb", och den som intervjuas bara accepterar situationen.

En annan tanke med projektet var att visa en annorlunda mansbild, att lyfta män som pratar om kärlek och känslor. Eftersom Hanna dessutom själv var mitt i att sörja ett avslutat förhållande kändes det naturligt att inleda samtal med både sin pappa och farfar, som under sina liv också blivit dumpade av kvinnor de trodde de skulle leva sina liv tillsammans med. Hjärtesorgen blev en bra utgångspunkt för att ställa frågor om deras erfarenheter.

 

Från Helsingfors till Johannesburg

Under sina studier vid Soc&Kom valde Hanna att åka på utbytesstudier till både Johannesburg och Dar es Salaam. Hon berättar att hon var intresserad av Afrika främst eftersom det kändes som att hon visste så lite om kontinenten på grund av underrepresetationen i medier. Bilden av Afrika i västerländsk media är dramatisk - å ena sidan är det kaos, å andra sidan är det extrem och exotifierad skönhet. Studierna i Johannesburg påverkade Hanna på många sätt. Hon fick snabbt äta upp en hel del fördomar hon haft. Efter att ha fått se kontinenten med egna ögon kändes det dessutom ännu viktigare att jobba med journalistik som representerar länder i Afrika på ett bredare och bättre sätt.

 

Vilka är de största lärdomarna du fick genom att jobba och studera där?

- I Johannesburg studerade jag film för första gången och lärde mig grunderna i dokumentärfilmsproduktion - kunde verkligen inget innan så var 100% mer kompetent efter de studierna. Och som sagt var det en sådan ögonöppnare att bo i Johannesburg i några månader, jag insåg till exempel för första gången på riktigt alla privilegier jag har som vit. Det känns lite dumt att säga men efter att ha levt i en europeisk och väldigt vit bubbla fram tills dess så slog det mig faktiskt ordentligt först då.

I Dar es Salaam lärde Hanna sig hur man frilansar på riktigt. Där och då blev hon både en modigare resenär och modigare frilansjournalist. Hon började höra av sig till medier hon gillade och erbjöd sig att göra reportagen åt dem, och valde att åka till ställen som verkade intressanta.

- Det värsta som hände var att jag fick en massa nej, det bästa var att jag fick uppleva en många olika platser och träffa så många människor.

 

Stressigt men underbart

I maj blev hon klar med magisterstudierna från the Social Documentary Program vid the School of Visual Arts i New York. Hanna menar att det är superstressigt men också underbart att bo i the Big Apple.

- Under de två studieåren var tempot helt sinnessjukt och allt var mindre underbart, så här i efterhand vet jag inte hur allt riktigt gick ihop. Det var väldigt lite *rooftop parties in Brooklyn* och *hailing a cab on Broadway* och massor av stressiga nätter i mörka klipprum och evighetslånga metrofärder släpandes på kamerautrustning. Men efter drygt två år trivs jag ändå så pass bra att jag stannar kvar ett tag till och ser hur det funkar att jobba och leva och så.

Mitt under studierna i New York fick hon även veta att hon fått Kim Wall-stipendiet från Thanks to Scandinavia, en organisation som stöder nordiska studenter ekonomiskt i USA. Kim Wall var själv stipendiat hos organisationen när hon studerade vid Columbia.

- Nu har det ju dykt upp flera stipendier i hennes namn, eftersom hon kände och berörde så många - till exempel Columbia har ett eget Wall-stipendium nu. Men självklart betydde TTS:s stipendium jättemycket för mig, att de som kände henne ens placerade mig i samma kategori som henne var otroligt rörande och hedrande. Jag har fått träffa hennes familj och lärt mig mycket om hennes arbete sedan dess och känner mig otroligt inspirerad och imponerad av henne, och de diskussioner om kvinnliga journalisters säkerhet och ställning som nu pågår är otroligt viktiga.

 

Press på att lyckas

Hanna säger att hon funderar mycket på prestationer och att vara duktig. Hon känner press på att “lyckas” och att hon måste bevisa för sig själv och andra att hon klarar av saker och ting. Samtidigt njuter hon av det hon jobbar med och att det säkert delvis ligger i hur hon är - att vara ambitiös och alltid kämpa sig vidare.

- Det har ju kanske hänt på bekostnad av annat - jag har flyttat massor de senaste åren och känner mig ibland ganska rotlös. Jag tycker ju inte själv att jag hunnit med så mycket, jag ser på andra och tycker att de gjort så mycket mer. Men så bläddrar jag i mitt eget flöde i sociala medier och tänker att det ger en så glansig bild av hur mitt liv egentligen är, jag lyfter ju bara upp sådant som jag är stolt över och inte allt som inte är så bra. Trots att jag är medveten om att det är så för andra också jämför jag mig väldigt mycket med andra människor och deras prestationer, det är ju klassiskt duktig flicka-beteende. Jobbar på att chilla lite och känna mig trygg i det jag klarar av. Och försöker balansera rädslan att misslyckas och att känna ett behov av att bevisa något med att ändå kunna vara stolt över vad jag gör och njuta av det.

 

 

Länkar:

 

Podden om Afrika, podcast med Hanna Nordenswan & Liselott Lindström

Det som kunde varit, dokumentärkortfilm av Hanna Nordenswan på Yle Arenan

Stipendiatintervju (Thanks to Scandinavia Kim Wall Memorial Scholar) med Hanna Nordenswan, av Liv Grimsby


 

25.09.2018 kl. 10:15

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

Foto: Theo Elias

 

En värld som dikteras av affärer och investeringar, med samma maktstrukturer och hierarkier som i dagens globala samhälle - att konfronteras med problemen i konstvärlden kan vara deprimerande. Fotografen och skribenten Helen Korpak rekommenderar snällhet som taktik i konstbubblan där det ofta ses upp till människor med pengar och makt.

 

Konstkollektiv, podcast, fullbordade magisterstudier och nyligen en flytt till Stockholm. 29-åriga Helen Korpak menar att hon dock är ganska lat och att soffan är en kär plats. De senaste åren har man kunnat följa Helen som konstkritiker i Hufvudstadsbladet. Maktförhållanden och brist på analys inom konstvärlden är något som både upprör och intresserar henne.

- Det krävs bara ett litet besök på någon internationell konstmässa för att vilja avsäga sig konstvärlden för evigt och i stället satsa på att bli snäcksamlare eller något annat ickevidrigt. Allting är politiskt, från museers styrelser till sättet på vilket antik konst ställs ut. Det kan vara en ganska deprimerande sak att konfronteras med. Strategier för att förändra det hela kan man säkert skriva avhandlingar om, men det centrala tror jag är att helt enkelt vara en bra person med intersektionell analys och att försöka få andra att också vara det. Att vara snäll och att inte se upp till människor med pengar och makt skulle jag rekommendera som taktik, även om det kanske inte alltid är bra för karriären.

 

Hur är det att vara konstkritiker samtidigt som man själv skapar konst? Blir man mera medveten om vad andra tänker? Vad är ditt förhållningssätt?

- När jag är konstkritiker är jag inte konstnär och vice versa. De två rollerna måste för mig vara helt frånkopplade varann för att det hela ska fungera. Jag tror jag insåg det ganska direkt efter att jag började skriva om konst eftersom detta aldrig egentligen gett upphov till personlig kris. Ibland kan jag inse att jag antagligen förstör en massa chanser för mig som konstnär genom att skriva ganska kritiskt om konstvärlden men jag orkar inte riktigt bry mig om det. That ship has sailed för väldigt många år sedan liksom, så det är bara att fortsätta hålla på och att tro på integritet.

- Vad gäller konstnärsrollen tror jag faktiskt jag blivit mindre medveten om vad andra tänker eftersom jag går på så många utställningar. Man inser ganska snabbt att det finns så mycket konst här i världen att det bara lönar sig att göra sig själv tillfredsställd snarare än att försöka tillfredsställa andra.

 

Skitsnack om konstvärlden

Tillsammans med Otso Harju driver Helen även podcasten Lite Problematisk, ett av flera gemensamma projekt. Helen menar att podcasten krasst uttryckt består av skitsnack om konstvärlden.

- Vi pratar en hel del om maktstrukturer och institutioner, men eftersom vi är elaka är det förhoppningsvis roligt snarare än torrt. Annat som halkar med är föråldrat kändisskvaller och förnedrande anekdoter men också prat om konst som är bra och glädjande och ärlig. Podden utkommer mycket sporadiskt eftersom vi gör den utöver våra andra jobb, men ett antal avsnitt finns redan online. Planen är att bli mera disciplinerade med detta, eftersom det är otroligt roligt och eftersom vår vän Jaakko Kestilä gjort oss en så bra jingel på basen av riktlinjer i stilen “den får gärna vara lite rask och lustig”.

 

Konstkollektivet Kosminen driver Helen tillsammans med Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen.

 

Ett annat konstrelaterat projekt på gång i Helens liv är Konstkollektivet Kosminen på Eriksgatan 15-17 i Helsingfors. Utöver Helen består kollektivet av Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen. Tillsammans publicerar de zines, gör konst och organiserar utställningar. Konstutrymmet  och konstbokarkivet i den gamla mjölkbutikslokalen på Eriksgatan har de drivit sedan 2016. På adressen huserar även Iina Eskos förlag Khaos Publishings bokbutik.

- Vi har öppet två dagar i veckan och då kan man komma förbi och titta på pågående utställning, shoppa böcker och tidningar eller bläddra i bokarkivet. Vi har också ganska ofta olika releasefester för tidningar, böcker och zines utöver våra egna vernissage. De är så gott som alltid öppna evenemang, så alla är välkomna! Ideologin bakom det hela är att driva ett ställe i centrala Helsingfors som det inte kostar att använda. Och att försöka lyfta fram unga begåvade konstnärer som inte haft egna soloutställningar.

 

Den resande konstnären

Idag är konstnärsresidenser och resestipendier återkommande element i många konstnärers liv och på både gott och ont har turismen i världen ökat år för år. I konstkretsar kopplas ofta inspiration ihop med att vara på resande fot. Helen förhåller sig skeptisk till resandet som norm bara för att man är konstnär.

 

Hur ser du på resandet? Kan man vara konstnär idag utan att resa?

- Jag tycker inte att det nödvändigtvis finns något som helst samband mellan att resa och att vara konstnär. I och med att det i nutid finns otaliga konstnärsresidenser och resestipendier tror jag konstnärer vill intala sig att resandet stimulerar och möjliggör skapandet, men jag förhåller mig skeptiskt till det som norm. Det är förstås ett intressant sätt att arbeta på, men lika bra kan det också bli om man bara sitter hemma – det lokala är globalt. Otroliga konstnärer som Nikifor Krynicki, Miroslav Tichy eller Bruno Schulz lämnade mer eller mindre aldrig sin hemort och resultatet är desto mer unika och underbara verk. Samma sak torde vara möjlig även idag, trots att det finns press på att leva konstnärsjetsetliv och hoppa från en creddig institution till en annan. Iiu Susiraja är ett exempel på en framgångsrik samtida konstnär som fram tills helt nyligen i princip exklusivt arbetade hemma i Åbo.

- Sen tycker jag det är viktigt att som människa (och speciellt som konstnär) alltid sträva efter att lära sig mera om sin omvärld och i det kan resandet vara till stor hjälp. De som har privilegiet att kunna resa ska ta vara på det, för det är verkligen en fantastisk sak att själv få uppleva andra kulturer och klimat. För mig som privatperson är resandet otroligt viktigt, men jag ser det snarare som något som utvecklar mig på en personlig nivå än som något som ska avancera karriären. Jag har nog blivit en bättre person på grund av de resor jag gjort snarare än vad jag blivit en bättre konstnär.

 

En trevlig kliché

Flytten från Helsingfors till Stockholm skedde på grund av kärlek. En mycket trevlig kliché, menar hon.

- Mina planer är inte så spektakulära: att jobba i Sverige samtidigt som jag fortsätter med mina frilansuppdrag i Finland. Helst knyta nya vänskapsband också. Det är skönt och väldigt konstigt att plötsligt få leva vardagen på sitt modersmål.

 


I vinter ser Helen fram emot att jobba i egen ateljé. Foto: Helen Korpaks instagram.

 

I vinter ser Helen fram emot att fokusera på egna projekt i sin ateljé i norra Stockholm. När vi frågar henne om kulturtips säger hon att hon blir glad när hon genom konsten kan relatera till människor genom historiens gång, särskilt kvinnor och barn. För sådana upplevelser rekommenderar hon Sapfos poesi, Sei Shonagons Kuddboken och Murasakis Historien om Genji.

- Om man är lat och inte orkar annat än att surfa lite online kan jag rekommendera att läsa om Onfim på wikipedia, att kolla på @discardingimages på instagram eller att googla fram Fanny Burneys beskrivning av bröstcancer och mastektomi anno 1812. Det låter kanske torrt men allt detta är lättläst och engagerande. I filmväg brukar jag ofta rekommendera Claire Denis' Beau Travail som är en av mina favoriter: en film om maskulinitet skriven och regisserad av en kvinna. Sist men inte minst är mitt musiktips Londonbandet Girl Rays debutalbum Earl Grey som jag lyssnat på helt löjligt mycket under det senaste året. Så bra pop!

 

Länkar:

Helens instagram

Kosminen kollektiivis hemsida

Podcasten Lite Problematisk

 

20.09.2018 kl. 13:42
                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Här på framsidan lyfter vi intressanta personer, evenemang och projekt.

Bloggat hos oss

Eld i köksspisen

I vanliga fall brukar ju den här tiden på året för mig innebära att styra upp planerna för hösten och blicka fram mot en massa spännande projekt. Känner mig nästan lite ur system då jag nu till skillnad från tidigare istället för att varva upp skall lägga punkt och lära in min vikarie som tar över rodret på jobbet om ett par dagar. Däremot ser jag fram emot att få njuta av en höst ur ett helt nytt perspektiv och förhoppningsvis blir det tillfälle för många mysiga stunder under min absoluta favoritårstid. 

Idag eldade vi i köksspisen för första gången på länge, och det om något är ju ett tecken på att sommaren börjar ta slut. 

 

Mer höstfunderingar hittas på Miilos blogg.

20.08.2018 kl. 22:48

Omstart

Inleder det nya läsåret med ny blogg. Varför? Tja, som det brukar gå: arkivet känns utdaterat. Vem är jag idag och är jag alls samma person som skev blogg december 2015? Nää.

 

Andrea är med ny blogg!

20.08.2018 kl. 22:46