Han har en miljon lyssnare på Spotify

Bildkälla: Tomppabeats instagram

 

Med sina 136 000 följare och en miljon månatliga lyssnare på Spotify är 21-åriga Tomi “Tomppabeats” Lahtinen betydligt större än många kända finska artister på Spotify. I Helsingfors, staden var han både är född och uppvuxen, är det dock få som känner igen honom på gatorna.

 

Tomi Lahtinen är ett barn av sin tid. Via musikplattformer som Bandcamp, SoundCloud och Spotify har han fått lyssnare över hela världen. Majoriteten av hans följare på Spotify kommer från USA, något som få finska artister kan skryta med. Intresset för musiken har alltid funnits där och att börja göra egen musik kom också tidigt in i bilden.

- Intresset för att faktiskt börja göra egen musik kom när jag var runt 10 och försökte starta ett punkband som typ fejlade. Så jag satte det åt sidan och fortsatte att bara lyssna på musik till att jag blev tonåring. Då märkte jag att man kan ladda ner program från nätet för att göra egen musik och det startade det hela. Från och med det spenderade jag mycket tid på mitt rum för att klippa och klistra i låtar. Genom åren blev jag mer och mer experimentell och just nu befinner jag mig i ett musikaliskt limbo var jag inte riktigt vet vad jag vill göra längre. Det känns dock som att jag ändå är så pass ny inom musik så jag försöker ta dagen som den kommer.

 

Lofi Hiphop

Tomis musik placeras under genren lofi hiphop, eller vad man idag också kan kalla chillhop - musik som man kan chilla till, baserad på hiphop & jazz. Lofi hiphop- och chillhopgenren har vuxit sig stark på nätet de senaste åren genom bland annat Youtube radio och streaming på Twitch. Många unga  idag använder flera olika streamingtjänster för att lyssna på musik. Tomi själv förhåller sig dock ytterst modest till sina höga lyssnarsiffror online.

 

Hur blev din musik stor på Spotify? När lade du till din musik där och när märkte du ett ökande lyssnarantal?

- Jag vet faktiskt inte själv heller, min musik fanns först bara på Soundcloud och Bandcamp som på sin tid var mer av sina egna små communityn. Efter att ha fått ett erbjudande om att spela in “Harbor” på skiva fick jag chansen att släppa min musik på större samt fysiska musikplattformar, och så kom sommaren och allting blev helt galet efter det. Men jag försöker att inte fokusera för mycket på siffror, det kan bli rätt tungt mentalt.

 

Hur skulle du beskriva din musik? Var hittar du inspirationen?

- Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Jag hoppas att min musik är den råaste formen av mig själv som jag kan visa, men jag ser att folk hittar sina egna sätt att beskriva musiken på, vilket troligen är det bästa sättet att beskriva min musik. Jag hittar inspiration överallt runtomkring mig, men mest från musik jag själv lyssnar på. På senare tid har jag en besatthet med afrobeat/funk-skivor och jag känner att det också påverkat min musik. Madlib har varit en inspiration från början och kommer troligen vara en inspiration ända fram till slutet, så jag måste alltid nämna honom, haha.

 

Flera alias

Tomis första gig någonsin utomlands var ett rave i ett förfallet hus i Belgrad i Serbien, en plats som har en speciell plats i hans hjärta. Det var även där han nyligen debuterade utanför Finland gränser som DJ CASSHISS, ett alias han använder när han gör house/elektro. Taiwan och Nya Zeeland är också speciella platser han spelat på.

 

Har du någon kul musikrelaterad historia på lager?

- Nå, jag och min kompis missade vår flight till Taiwan eftersom vi hade haft en hejdå-fest med kompisar i Melbourne, och vi var på flygplatsens toaletter och kaskadspydde medan flyget åkte. Min agent var inte så glad och bokade mig ett nytt flyg samma kväll men inte för min kompis som skulle åka tillbaka till Helsingfors med mig via Taiwan. Så jag fick lämna honom i Australien med några nyfunna vänner där. Som tur fick vi honom hem i slutändan så allt blev bra tillslut.

 

När jag frågar om hans framtidsplaner var gällande musiken berättar Tomi att han just nu jobbar på fler projekt än bara Tomppabeats-musik, men mer än så vill han inte avslöja.

- Vi får se vad framtiden för med sig, det är bäst att inte tänka på det för mycket.

 

Länkar:

Tomppabeats på Spotify

Tomppabeats på Soundcloud

DJ CASSHISS på Soundcloud

Tomppabeats på Instagram

Spotifyspellista (som han skapat exklusivt för Ratata!) med låtar som Tomi har lyssnat på under sommaren:

 

 

Nanó Wallenius
23.10.2018 kl. 19:06

När välmåendet är viktigare än prestation

Alla bilder är lånade med Corinne Grönholms tillstånd.

 

Välmående är viktigare än prestation - så säger Corinne Grönholm som bloggar om matrecept, hälsa och livsstil. Ratata kollade läget med Corinne och hur hennes bloggresa tett sig.

 

Corinne Grönholm från Helsingfors flyttade som 16-åring 1200 km bort från familj och vänner. Då väcktes tanken på att hon ville hitta ett sätt att hålla dem uppdaterade kring hennes liv.

- Samtidigt älskade jag redan då att skriva och fattade genast tycke för bloggandet. Hur bra blogginläggen var under de första åren är däremot en helt annan sak, haha.

Sedan dess har bloggen utvecklats till en plats för vardagsbalans. Vid en första anblick utstrålar Corinnes blogg harmoni - ett ord som också kan beskriva hur hon vill leva sitt liv.

- Jag tror på att man med en bra vardagsbalans mår som bäst. Mitt välmående är viktigare än prestation och fina jobb och är alltid noga med att det ska finnas tillräckligt med tid för återhämtning och för att göra saker som jag blir glad av, bland annat att hänga med min pojkvän, familj och vänner. Jag hoppas att min blogg kan bidra med glädje men även med insikt i att vi inte kan ånga på i 180% utan att vi mår bra av att ta det lugnt ibland och bara vara.

Corinne menar dock att hon aldrig skulle försköna livet på sin blogg. Har något varit jobbigt skulle hon aldrig ljuga om att det varit roligt.

- Jag vill att mina läsare ska veta att min blogg är äkta och ärlig.

 

 

Skidåkning på elitnivå

När Corinne redan som 16-åring flyttade hemifrån var det det brinnande intresset för alpin skidåkning som fick henne att flytta upp till norra Norrland, rättare sagt Gällivare. Vid den tidpunkten hade hon redan vunnit alla mästerskapsguld som gick att vinna i Finland.

- Jag hade så mycket förväntningar på min tid i Sverige. Jag ville fortsätta utvecklas och bli ännu bättre. Tyvärr kantades hela min gymnasietid av år av skador vilket var väldigt tungt samtidigt som jag levde livet uppe i norra Norrland. Jag trivdes så bra med människorna, miljön och hela livet i Gällivare. Jag saknar det ofta.

Corinne beskriver att vara elitidrottare som det häftigaste hon någonsin varit med om. Trots idrottsskadorna ångrar hon ingenting och känner en att hon har nytta av allt hon lärde sig under dessa 6,5 år. Till slut sade dock kroppen ifrån.

- Det var riktigt jobbigt eftersom motivationen fanns att fortsätta, men ibland säger kroppen stopp och då måste man lyssna. Samtidigt var det så här i efterhand inte så tokigt ändå, med tanke på allt fantastiskt jag har varit med om under de senaste två åren som ”pensionerad elitidrottare”.

Hon är dock glad över att flyttat tillbaka till Finland för att landa lite.

- Det var lite rörigt där ett tag när idrotten tog slut och man plöstligt skulle gå från plan A till plan B med livet. Men som tur har det gått superbra!

 

Krämig linssoppa med morot (Recept nedan bland länkarna)

 

Matintresse sedan barnsben

Corinne blev intresserad av mat och att skapa recept genom sin mamma. Som barn fick Corinne alltid vara med i köket och lärde sig göra soppa, baka kakor och pajer.

- I början var vi nog troligen mest i vägen men redan i lågstadiet kunde jag överraska min familj med att ha lagat middag eller något gott eftermiddagsfika när de kom hem från jobbet. Vi hade alltid tillgång till att laga mat och baka vilket gjorde att inspirationen fick flöda. Jag är så tacksam för att min mamma väckte detta intresse inom mig.

Kostrådgivningsstudier har också bidragit till Corinnes inspiration och kunskap när det gäller att skapa recept.

Hur tänker du när du skapar ett recept?

- Att det ska vara gott, näringsrikt och inte för invecklat. Att det ska innehålla så mycket närproducerade råvaror som möjligt och att man inte ska behöva vara någon superkock för att lyckas. Jag är väldigt noga med mina recept och provar om och om igen med olika mått tills jag är helt nöjd. Först då delar jag med mig av receptet på bloggen.

Recepten som dyker upp på Corinnes blogg förändras också efter årstiden. På hösten uppskattar hon exempelvis nybakt bröd.

- En smarrig morotssoppa med nybakt havrebröd kommer förgylla åtminstone mina höstkvällar. Recepten hittar ni på min blogg.

Drömmen för Corinne är att i framtiden ha driva ett eget företag som kan främja människors välmående. I och med hennes pågående studier i medieanalys tänker hon att hon på ett eller annat sätt troligen kan involvera media för att förverkliga sin dröm.

- Men exakt hur det blir får framtiden visa!

 

Länkar:

Corinne Grönholms blogg

Krämig linssoppa med morot på Corinnes blogg

Samtliga brödrecept på Corinnes blogg

 

Nanó Wallenius
04.10.2018 kl. 12:25

Brustna hjärtan och mörka klipprumsnätter

Foto: Jessie Adler

 

Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Hanna Nordenswan är aktuell med “Det som kunde varit”, en minidokumentär om brustna hjärtan i tre generationer.

Medan 29-åriga Hanna Nordenswan svarar på mina frågor sitter hon i sängen och lyssnar på vädret. Utomhus, i staden New York City, åskar det. Efter en en kandidatexamen i journalistik vid Soc&Kom i Helsingfors och en period av av jobb flyttade hon till USA för att börja studera dokumentärfilm på magisternivå vid School of Visual Arts, studier som hon nyligen blivit klar med. Hennes senaste dokumentärfilm, “Det som kunde varit”, har också nyss publicerats på Yle Arenan.

- Just nu jobbar jag på lite olika film- och fotoprojekt och förbereder mig för premiärvisningen av mitt slutarbete, en 25 minuters dokumentärfilm om nattstädare. Och så har jag precis börjat podda med min kollega och kompis, Yles Afrikakorre Liselott Lindström!

Hanna har redan hunnit jobba inom flera journalistiska områden, men för tillfället är det historieberättandet genom dokumentärt filmande som står främst. Som frilansande journalist och dokumentärfilmare går hennes dagar ut på att skriva, banda, klippa, fota och filma. Hon berättar att hon älskar att ställa frågor till folk. Som journalist kan man i princip ringa upp eller gå fram till vem som helst och ställa frågor, och alla accepterar det systemet utan att tveka.

 

Du har nyligen gjort minidokumentären "Det som kunde varit". Berätta lite om den! Hur kom du fram till att brustna hjärtan var ett tema du ville göra en dokumentär av?

- Ja! Började jobba på den som ett skolprojekt vintern 2016 och sedan utvecklades den till något lite mer. Den utgår från mig själv och att jag var hjärtekrossad och utforskar sedan hur min pappa och min farfar klarade av liknande situationer och hur deras liv blev på basis av det. Det började med att jag tänkte på telefonsamtalet jag ringde till min pappa när jag blivit dumpad och låg på golvet och grät, och tänkte att det kunde vara en inledande scen i en dokumentär om krossade hjärtan. Sedan utvecklades det till en tanke om att intervjua pappa och farfar, för att ställa de frågor jag annars inte skulle ställa medan båda fortfarande lever. Igen - det fantastiska med att vara journalist och bara knäppa på en kamera eller bandspelare och kunna fråga en massa konstiga frågor bara för att "det är ens jobb", och den som intervjuas bara accepterar situationen.

En annan tanke med projektet var att visa en annorlunda mansbild, att lyfta män som pratar om kärlek och känslor. Eftersom Hanna dessutom själv var mitt i att sörja ett avslutat förhållande kändes det naturligt att inleda samtal med både sin pappa och farfar, som under sina liv också blivit dumpade av kvinnor de trodde de skulle leva sina liv tillsammans med. Hjärtesorgen blev en bra utgångspunkt för att ställa frågor om deras erfarenheter.

 

Från Helsingfors till Johannesburg

Under sina studier vid Soc&Kom valde Hanna att åka på utbytesstudier till både Johannesburg och Dar es Salaam. Hon berättar att hon var intresserad av Afrika främst eftersom det kändes som att hon visste så lite om kontinenten på grund av underrepresetationen i medier. Bilden av Afrika i västerländsk media är dramatisk - å ena sidan är det kaos, å andra sidan är det extrem och exotifierad skönhet. Studierna i Johannesburg påverkade Hanna på många sätt. Hon fick snabbt äta upp en hel del fördomar hon haft. Efter att ha fått se kontinenten med egna ögon kändes det dessutom ännu viktigare att jobba med journalistik som representerar länder i Afrika på ett bredare och bättre sätt.

 

Vilka är de största lärdomarna du fick genom att jobba och studera där?

- I Johannesburg studerade jag film för första gången och lärde mig grunderna i dokumentärfilmsproduktion - kunde verkligen inget innan så var 100% mer kompetent efter de studierna. Och som sagt var det en sådan ögonöppnare att bo i Johannesburg i några månader, jag insåg till exempel för första gången på riktigt alla privilegier jag har som vit. Det känns lite dumt att säga men efter att ha levt i en europeisk och väldigt vit bubbla fram tills dess så slog det mig faktiskt ordentligt först då.

I Dar es Salaam lärde Hanna sig hur man frilansar på riktigt. Där och då blev hon både en modigare resenär och modigare frilansjournalist. Hon började höra av sig till medier hon gillade och erbjöd sig att göra reportagen åt dem, och valde att åka till ställen som verkade intressanta.

- Det värsta som hände var att jag fick en massa nej, det bästa var att jag fick uppleva en många olika platser och träffa så många människor.

 

Stressigt men underbart

I maj blev hon klar med magisterstudierna från the Social Documentary Program vid the School of Visual Arts i New York. Hanna menar att det är superstressigt men också underbart att bo i the Big Apple.

- Under de två studieåren var tempot helt sinnessjukt och allt var mindre underbart, så här i efterhand vet jag inte hur allt riktigt gick ihop. Det var väldigt lite *rooftop parties in Brooklyn* och *hailing a cab on Broadway* och massor av stressiga nätter i mörka klipprum och evighetslånga metrofärder släpandes på kamerautrustning. Men efter drygt två år trivs jag ändå så pass bra att jag stannar kvar ett tag till och ser hur det funkar att jobba och leva och så.

Mitt under studierna i New York fick hon även veta att hon fått Kim Wall-stipendiet från Thanks to Scandinavia, en organisation som stöder nordiska studenter ekonomiskt i USA. Kim Wall var själv stipendiat hos organisationen när hon studerade vid Columbia.

- Nu har det ju dykt upp flera stipendier i hennes namn, eftersom hon kände och berörde så många - till exempel Columbia har ett eget Wall-stipendium nu. Men självklart betydde TTS:s stipendium jättemycket för mig, att de som kände henne ens placerade mig i samma kategori som henne var otroligt rörande och hedrande. Jag har fått träffa hennes familj och lärt mig mycket om hennes arbete sedan dess och känner mig otroligt inspirerad och imponerad av henne, och de diskussioner om kvinnliga journalisters säkerhet och ställning som nu pågår är otroligt viktiga.

 

Press på att lyckas

Hanna säger att hon funderar mycket på prestationer och att vara duktig. Hon känner press på att “lyckas” och att hon måste bevisa för sig själv och andra att hon klarar av saker och ting. Samtidigt njuter hon av det hon jobbar med och att det säkert delvis ligger i hur hon är - att vara ambitiös och alltid kämpa sig vidare.

- Det har ju kanske hänt på bekostnad av annat - jag har flyttat massor de senaste åren och känner mig ibland ganska rotlös. Jag tycker ju inte själv att jag hunnit med så mycket, jag ser på andra och tycker att de gjort så mycket mer. Men så bläddrar jag i mitt eget flöde i sociala medier och tänker att det ger en så glansig bild av hur mitt liv egentligen är, jag lyfter ju bara upp sådant som jag är stolt över och inte allt som inte är så bra. Trots att jag är medveten om att det är så för andra också jämför jag mig väldigt mycket med andra människor och deras prestationer, det är ju klassiskt duktig flicka-beteende. Jobbar på att chilla lite och känna mig trygg i det jag klarar av. Och försöker balansera rädslan att misslyckas och att känna ett behov av att bevisa något med att ändå kunna vara stolt över vad jag gör och njuta av det.

 

 

Länkar:

 

Podden om Afrika, podcast med Hanna Nordenswan & Liselott Lindström

Det som kunde varit, dokumentärkortfilm av Hanna Nordenswan på Yle Arenan

Stipendiatintervju (Thanks to Scandinavia Kim Wall Memorial Scholar) med Hanna Nordenswan, av Liv Grimsby


 

Nanó Wallenius
25.09.2018 kl. 10:15

Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

Foto: Theo Elias

 

En värld som dikteras av affärer och investeringar, med samma maktstrukturer och hierarkier som i dagens globala samhälle - att konfronteras med problemen i konstvärlden kan vara deprimerande. Fotografen och skribenten Helen Korpak rekommenderar snällhet som taktik i konstbubblan där det ofta ses upp till människor med pengar och makt.

 

Konstkollektiv, podcast, fullbordade magisterstudier och nyligen en flytt till Stockholm. 29-åriga Helen Korpak menar att hon dock är ganska lat och att soffan är en kär plats. De senaste åren har man kunnat följa Helen som konstkritiker i Hufvudstadsbladet. Maktförhållanden och brist på analys inom konstvärlden är något som både upprör och intresserar henne.

- Det krävs bara ett litet besök på någon internationell konstmässa för att vilja avsäga sig konstvärlden för evigt och i stället satsa på att bli snäcksamlare eller något annat ickevidrigt. Allting är politiskt, från museers styrelser till sättet på vilket antik konst ställs ut. Det kan vara en ganska deprimerande sak att konfronteras med. Strategier för att förändra det hela kan man säkert skriva avhandlingar om, men det centrala tror jag är att helt enkelt vara en bra person med intersektionell analys och att försöka få andra att också vara det. Att vara snäll och att inte se upp till människor med pengar och makt skulle jag rekommendera som taktik, även om det kanske inte alltid är bra för karriären.

 

Hur är det att vara konstkritiker samtidigt som man själv skapar konst? Blir man mera medveten om vad andra tänker? Vad är ditt förhållningssätt?

- När jag är konstkritiker är jag inte konstnär och vice versa. De två rollerna måste för mig vara helt frånkopplade varann för att det hela ska fungera. Jag tror jag insåg det ganska direkt efter att jag började skriva om konst eftersom detta aldrig egentligen gett upphov till personlig kris. Ibland kan jag inse att jag antagligen förstör en massa chanser för mig som konstnär genom att skriva ganska kritiskt om konstvärlden men jag orkar inte riktigt bry mig om det. That ship has sailed för väldigt många år sedan liksom, så det är bara att fortsätta hålla på och att tro på integritet.

- Vad gäller konstnärsrollen tror jag faktiskt jag blivit mindre medveten om vad andra tänker eftersom jag går på så många utställningar. Man inser ganska snabbt att det finns så mycket konst här i världen att det bara lönar sig att göra sig själv tillfredsställd snarare än att försöka tillfredsställa andra.

 

Skitsnack om konstvärlden

Tillsammans med Otso Harju driver Helen även podcasten Lite Problematisk, ett av flera gemensamma projekt. Helen menar att podcasten krasst uttryckt består av skitsnack om konstvärlden.

- Vi pratar en hel del om maktstrukturer och institutioner, men eftersom vi är elaka är det förhoppningsvis roligt snarare än torrt. Annat som halkar med är föråldrat kändisskvaller och förnedrande anekdoter men också prat om konst som är bra och glädjande och ärlig. Podden utkommer mycket sporadiskt eftersom vi gör den utöver våra andra jobb, men ett antal avsnitt finns redan online. Planen är att bli mera disciplinerade med detta, eftersom det är otroligt roligt och eftersom vår vän Jaakko Kestilä gjort oss en så bra jingel på basen av riktlinjer i stilen “den får gärna vara lite rask och lustig”.

 

Konstkollektivet Kosminen driver Helen tillsammans med Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen.

 

Ett annat konstrelaterat projekt på gång i Helens liv är Konstkollektivet Kosminen på Eriksgatan 15-17 i Helsingfors. Utöver Helen består kollektivet av Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen. Tillsammans publicerar de zines, gör konst och organiserar utställningar. Konstutrymmet  och konstbokarkivet i den gamla mjölkbutikslokalen på Eriksgatan har de drivit sedan 2016. På adressen huserar även Iina Eskos förlag Khaos Publishings bokbutik.

- Vi har öppet två dagar i veckan och då kan man komma förbi och titta på pågående utställning, shoppa böcker och tidningar eller bläddra i bokarkivet. Vi har också ganska ofta olika releasefester för tidningar, böcker och zines utöver våra egna vernissage. De är så gott som alltid öppna evenemang, så alla är välkomna! Ideologin bakom det hela är att driva ett ställe i centrala Helsingfors som det inte kostar att använda. Och att försöka lyfta fram unga begåvade konstnärer som inte haft egna soloutställningar.

 

Den resande konstnären

Idag är konstnärsresidenser och resestipendier återkommande element i många konstnärers liv och på både gott och ont har turismen i världen ökat år för år. I konstkretsar kopplas ofta inspiration ihop med att vara på resande fot. Helen förhåller sig skeptisk till resandet som norm bara för att man är konstnär.

 

Hur ser du på resandet? Kan man vara konstnär idag utan att resa?

- Jag tycker inte att det nödvändigtvis finns något som helst samband mellan att resa och att vara konstnär. I och med att det i nutid finns otaliga konstnärsresidenser och resestipendier tror jag konstnärer vill intala sig att resandet stimulerar och möjliggör skapandet, men jag förhåller mig skeptiskt till det som norm. Det är förstås ett intressant sätt att arbeta på, men lika bra kan det också bli om man bara sitter hemma – det lokala är globalt. Otroliga konstnärer som Nikifor Krynicki, Miroslav Tichy eller Bruno Schulz lämnade mer eller mindre aldrig sin hemort och resultatet är desto mer unika och underbara verk. Samma sak torde vara möjlig även idag, trots att det finns press på att leva konstnärsjetsetliv och hoppa från en creddig institution till en annan. Iiu Susiraja är ett exempel på en framgångsrik samtida konstnär som fram tills helt nyligen i princip exklusivt arbetade hemma i Åbo.

- Sen tycker jag det är viktigt att som människa (och speciellt som konstnär) alltid sträva efter att lära sig mera om sin omvärld och i det kan resandet vara till stor hjälp. De som har privilegiet att kunna resa ska ta vara på det, för det är verkligen en fantastisk sak att själv få uppleva andra kulturer och klimat. För mig som privatperson är resandet otroligt viktigt, men jag ser det snarare som något som utvecklar mig på en personlig nivå än som något som ska avancera karriären. Jag har nog blivit en bättre person på grund av de resor jag gjort snarare än vad jag blivit en bättre konstnär.

 

En trevlig kliché

Flytten från Helsingfors till Stockholm skedde på grund av kärlek. En mycket trevlig kliché, menar hon.

- Mina planer är inte så spektakulära: att jobba i Sverige samtidigt som jag fortsätter med mina frilansuppdrag i Finland. Helst knyta nya vänskapsband också. Det är skönt och väldigt konstigt att plötsligt få leva vardagen på sitt modersmål.

 


I vinter ser Helen fram emot att jobba i egen ateljé. Foto: Helen Korpaks instagram.

 

I vinter ser Helen fram emot att fokusera på egna projekt i sin ateljé i norra Stockholm. När vi frågar henne om kulturtips säger hon att hon blir glad när hon genom konsten kan relatera till människor genom historiens gång, särskilt kvinnor och barn. För sådana upplevelser rekommenderar hon Sapfos poesi, Sei Shonagons Kuddboken och Murasakis Historien om Genji.

- Om man är lat och inte orkar annat än att surfa lite online kan jag rekommendera att läsa om Onfim på wikipedia, att kolla på @discardingimages på instagram eller att googla fram Fanny Burneys beskrivning av bröstcancer och mastektomi anno 1812. Det låter kanske torrt men allt detta är lättläst och engagerande. I filmväg brukar jag ofta rekommendera Claire Denis' Beau Travail som är en av mina favoriter: en film om maskulinitet skriven och regisserad av en kvinna. Sist men inte minst är mitt musiktips Londonbandet Girl Rays debutalbum Earl Grey som jag lyssnat på helt löjligt mycket under det senaste året. Så bra pop!

 

Länkar:

Helens instagram

Kosminen kollektiivis hemsida

Podcasten Lite Problematisk

 

Nanó Wallenius
20.09.2018 kl. 13:42

Yrket med den mytiska auran

Bild: Bernhard Forstén

 

Att bli guldsmed var något helt oplanerat för Matilda Mannström. En semester i Hong Kong och en ny bekantskap ledde till yrket som omges av både okunskap och mystik.

 

24-åriga guldsmeden och yogaläraren Matilda Mannström har alltid varit intresserad av smycken. Som liten älskade hon att pilla på sin farmors diamantringar och rota i mormors Björn Weckström-samling.

- Att jag blev guldsmed var helt oplanerat. Jag var på semester i Hong Kong för många år sedan och blev vän med en tjej, Nathalie Melville, som jobbade som juvelerare. Hon bjöd mig till sin verkstad och uppmuntrade till att börja studera yrket. Hon tyckte att jag nog skulle passa som guldsmed jag med. Den hösten inledde jag mina studier. Senare åkte jag tillbaka till Hong Kong och gjorde min praktik hos Nathalie!

 

Från studier till verkstad

Idag jobbar hon i en delad verkstad i Kronohagen i Helsingfors. Innan hon påbörjade sina studier hade hon visserligen ett hum om materialen, men skapandeprocessen var ännu obekant. När studierna började öppnade sig en ny värld. Smyckestillverkning kan innebära att en oformlig, svart klump plötsligt förvandlas till en dyrgrip. Arbetsprocessen involverar precision, kemikalier och häftiga maskiner.

- Jag upplever att guldsmide är mystiskt, eller nästan mytiskt, för många. Råvarorna är dyra, ädelstenarna bländande vackra och själva smidet tidskrävande och komplicerat. Människor vet att materialen är värdefulla, men det tar liksom slut där. Många tror till exempel att ädelstenar limmas fast och att guld glänser som en spegel av naturen. Jag tycker det är jättekul att sprida kunskap kring yrket så att allmänheten kan förstå, se och uppskatta hantverket bakom deras egna. 

 

Foto: Staffan Sundström

 

Ädelmetaller vs. oäkta smycken

Matilda uppmuntrar alltid till att investera i ett noga utvalt smycke som kan hänga med genom hela livet. Om det handlar om  ädelmetaller kommer det aldrig att sjunka i värde och det kan alltid smältas ner och bli något annat senare. I och med dagens slit-och-släng-kultur producerar dock många stora modekedjor smycken som inte är till för att hålla, och mycket av dem är producerade utan hänsyn till ursprung och tillverkning. Ibland kan de till och med vara direkta kopior av kända smyckesdesigners alster.

- Dock måste inte ett kvalitetssmycke vara gjort i en ädelmetall för att hålla. I dagens värld har vi tillgång till alla möjliga hållbara material från naturen och att återanvända börjar bli mer och mer allmänt. Viktigast är att smycket är gjort med omsorg - så undvik massproduktion! 

 

Fullständig kreativ frihet

Att jobba inom både yoga- och smyckesbranschen medför fullständig kreativ frihet där Matilda själv kan välja hur hennes dagar ser ut. Även om byråkratin kring eget företagande är mindre kul är hon van vid pappersarbetet och hon poängterar även att hon kan åka på semester när hon vill.

- Tyvärr har jag en tendens att jobba sju dagar i veckan så jag försöker jobba på att lägga in lediga dagar i kalendern.

 

Kolla in hemsidan till Matildas smyckesmärke Mannström Jewellery här. Märkets instagram går att hitta här och Matildas personliga instagram finns här.

 

Foto: Staffan Sundström

 

Nanó Wallenius
12.09.2018 kl. 15:28

En låt om den krympande människan

Bilderna är publicerade med Rickard Eklunds tillstånd.

 

Poeten och musikern Rickard Eklund släpper i dagarna singeln Hjärta utvärtes. Låten som började i form av ett beställningsjobb ledde till ett mångfacetterat, poetiskt verk om den krympande människan. 

 

36-åriga Vöråbon Rickard Eklund berättar att han egentligen inte sagt åt någon att hans singel redan är ute. Via gräsrotsinsamlingen på Indiegogo har han skickat låten till alla som stöttat ekonomiskt i trycket av debutalbumet. Låten belyser den lilla människan - en människa som känner sig hjälplös och värdelös, medan kärleken för omvärlden blir större än någonsin. Hon klamrar sig fast vid något som är större än henne själv. 

- En låt kan komma var som helst ifrån. En fras, en händelse, ett minne, en historia. Vad låten sedan bestämmer ska hända, måste man bara låta ske. Det har hänt – och det blir ofta de bästa låtarna – när jag har varit tvungen att rannsaka mig själv, mina egna värderingar och misslyckanden för att skriva en låt. Detta är sann terapi. Det är självklart att jag blir tvungen att använda mina egna känslor och upplevelser, till viss mån, som referenspunkt. Men berättelsen kan vridas så långt bort från mina egna kvarter, så jag blir tvungen att läsa på för att bibehålla någon form av autenticitet och verklighetsförankring. Att känslorna och berättelsen är äkta är viktigt för mig.

Musiken kom innan poesin

Rickards intresse för musik och poesi har alltid varit närvarande. Före den första fyllan, före rökrutor, Suzuki PV:n och kaffepauser, före allt detta fanns musiken, menar han. Sitt första instrument fick Rickard när han var fem år gammal - en Casiosynth med en fastklistrad bild av ett lejon. Vid den synthen satt han många dagar och kvällar för att utforska sammanhanget mellan melodier, text och känslor. Poesin gjorde entré ett stycke senare för Rickards del. Tonårens dikter höll han helst för sig själv.

Hur ser du på relationen mellan musik och poesi? Vad ger musiken som inte poesin ger och vice versa? Hur fungerar det när de knyts samman?

- Likheterna och olikheterna mellan poesi och musik är många. Hur man upplever musik och poesi är givetvis individuellt, men musik är nog mer reflexartad. Kroppen berättar instinktivt hur den reagerar på vissa ackordföljder, en viss rytm eller melodi etc. Poesi upplever jag som mer rå, när den läses utan ackompanjemang. Den är sårbar, skör, ibland smutsig och arg. Livsfarlig och tröstande.

- Frågan ni ställer är helt rätt ställd. En helt instrumental låt bygger egentligen på samma regler, som musik med text. Båda har en berättelse att förmedla. Vem? Vad? När? Hur? Allt berättas i en melodi. Det som jag tycker är intressant är när du kombinerar dessa två. Vad händer med den sprudlande texten, när du tillför melankoliska harmonier? Vad tillför symmetri eller dissonans till en linjeformad text. Om man lägger till ett ord för mycket i en fras, står detta ord upplyst i strålkastaren. Gör man frasen för kort, ger det lyssnaren en känsla av obalans.

Att lyssna på lyriken har blivit viktigare

När Rickard lyssnar på musik är det melodin som sticker ut allra först, även i raplåtar. Han menar att det dock är skillnad på låtar och låtar. Om Nick Cave eller Patti Smith släpper nya album fokuserar han extra mycket på texten. Att lyssna på lyriken är någonting som blivit viktigare med tiden.

Hur ser du på musik som sjungs på dialekt? Hur tog du beslutet att sjunga på Närpesdialekt?

- Det är ett sätt att uttrycka sig på, som allt annat. Vi kommer tillbaka till vad som känns äkta. Beslutet att sjunga på dialekt kom emellertid från min uppväxt med Lasse Erikssons låtar och senare även 1G3B. Språket spelar sist och slutligen ingen betydelse bara det finns någonting äkta bakom.

För stor press på skrivandet

Efter att ha vunnit Solveig von Schoultz-tävlingen för tre år sedan har Rickard försökt skriva färdigt en diktsamling, ett skrivprojekt han numera ser på med distans. Priset kom som en stor överraskning men resulterade även i att Rickard började sätta för stor press på skrivandet.

- Om man planlöst jagar någonting tillräckligt länge, så märker man att man själv är den som jagas. Om boken vill bli av, så blir den av. Jag slutar ju inte skriva bara för att det är onödigt.

 

Du kan lyssna på Rickards singel Hjärta utvärtes på Spotify och stötta gräsrotsinsamlingen för trycket av debutalbumet här, på Indiegogo.

 

 

 

Nanó Wallenius
04.09.2018 kl. 10:31

                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Varje vecka lyfter vi intressanta personer och projekt på vår framsida.

Höstlistan 2018

 

Hösten ligger bakom hörnet och lurar - det är dags för Ratatas årliga höstlista.

 

Vad är dina mål i höst?

Vad ser du mest fram emot?

Känner du dig klar med sommaren?

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

 

 

Bloggat hos oss

Självständighetsdagen

Visst är det nice att resa runt i världen och möta olika trevliga översociala människor, men inget slår vår kultur. Vi har en underförstådd respekt för folks personal space. Vi förstår att man inte behöver prata med varenda främling vi möter - om vi inte vill. Jag har bott i två år i min lägenhet och aldrig behövat prata med en granne. Neat!

 

Filosofia om vad som är bra med Finland.

06.12.2018 kl. 14:33

Att vara normal

I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.

 

Kaffepausen lovar att han är helt normal.

06.12.2018 kl. 14:30